Här möter jag målningar av en försiktig, eftertänksam konstnär, som också verkar lite i "den gamla skolan". Möjligen arrangerar han enstaka detaljer, men i huvudsak målar han av. Det kan röra sig om allt ifrån stadsvyer och bilar till hundar och kor.
Målningarna är som regel lite diffusa. Avstånden till horisonter eller byggnader är inte helt lätta att slå fast. Det är som om allt är insvept i ett rosatonat seneftermiddagsljus. Med det här förfarandet rör sig Danell till och från i närheten av de zoner som härbärgerar alltför romantiserade, förskönade bilder.
Dock trampar han inte över, utom möjligen undantagsvis. Ett rosaaktigt skimmer, eller skimmer över huvud taget, kan få något inställsamt över sig, men på det hela taget har Danell lyckats manövrera vid sidan av sådana grynnor.
Så i det här fallet vågar jag sluta mig till att ambitionerna inte har varit att tillrättalägga i en riktning som eftersträvar en bred acceptans. Snarare verkar det som om konstnären velat framhäva omständigheter och egenskaper med hjälp av en återhållen färgskala och via den speciella ljusbehandlingen. Inte sällan innehåller målningarna element eller detaljer som förunnats en upphöjd status. Jag kan till och med föreställa mig en återgiven plats; en träddunge med ett förbiporlande vattendrag och några gamla bodar, som "besjälad".
Några små målningar är avgjort tilltalande. De speglar den framvuxna samhörigheten mellan hus och natur.