Måleri får gärna innehålla måleriska kvalitéer, där färgens egenskaper och möjligheter utnyttjas. Den förmågan besitter Edetun. I vissa hänseenden är det svårare att få fram det i små målningar. Men han lyckas med det. Den här utställningen domineras av verk i mindre format.
Thomas Edetun är en konstnär som vänder och vrider på de intryck och uttryck tillvaron förmedlar. Ibland med ett ironiskt anslag. Miljöer som kan förefalla historiska sätts in i en nutida kontext, så att laddade, något undflyende effekter uppstår. Man kan också se det som att ekon från det förflutna får spela en roll i vår samtid. Det är ett gångbart grepp eftersom enormt mycket av det som funnits tidigare – med allt vad det innebär – fortfarande har en aktualitet på en mängd olika plan.
Målningarna är sinsemellan påfallande olika, vilket gör att de får en markant och alldeles egen position i det totala sammanhanget. De är också av den arten att de erbjuder en rad ingångar. Och man behöver inte fastna för en. Det berättande draget hos de här bilderna gör det möjligt att variera sina ställningstaganden.
Jag har inte tidigare förknippat Edetun med objekt. Men den här gången visar han några, till exempel ett par uttjänta kängor som söker stöd hos varann och drömmer om ett vackert landskap de vandrat i och som båda längtar tillbaka till. I verket ”Tableau”, ett tvåbent, lite dansant bord som betjänar ett underskönt, vattendominerat landskap, har ett öga placerats på bordets front. Detta ögas uppgift är en sån där sak som man kan fundera på länge. Svaren kan variera men utmaningen kvarstår, som den bör göra hos ett bra konstverk.