David Guterson: Skogsmadonnan
Översättning: Ia Lind
Norstedts
North Fork är en liten håla i nordvästra USA, insvept i tröstlöshet och regndis. Skogen ger inte längre utkomst som förr, skogshuggarna tvingas ta jobb som fångvaktare på det nybyggda fängelset. Kyrkan är mögeldrabbad.
På denna gudsförgätna plats får en flicka ur samhällets allra lägsta skikt en märklig uppenbarelse. Hon är ute och plockar kantareller när Jungfru Maria visar sig för henne och ger henne i uppdrag att sprida hennes budskap.
Snart översvämmas staden av pilgrimer, allt från de sjuka och desperata till de girigt vinsthungriga.
"Skogsmadonnan" är David Gutersons tredje bok på svenska och utan tvekan hans bästa hittills. Ett socialrealistiskt kraftprov, en intelligent djupdykning i trons mysterier och en mångfasetterad bild av utanförskap och utsatthet. Och vilken naturskildrare han är! Litterära naturskildringar blir ofta tråkiga, men Gutersons fuktdrypande och skumt upplysta skog är fascinerande på ett både deprimerande och upplyftande sätt.
Annars är det människorna som gör starkast intryck. Ann Holmes, visionären, en sjuk och astmatisk flicka som rymt hemifrån och som framlever sitt liv på fel sida om lagen. Den unge prästen som i mötet med Ann ställs inför sin svåraste prövning i både köttet och tron.
Tom, den före detta skogshuggaren, som nått livets absoluta botten och som bär på en skuld så stor att varken sprit eller sex kan dämpa den.
Guterson tecknar dem alla med stor skärpa och ömhet, osentimentalt, sant och gripande. Och trots att romanen skildrar en alltigenom amerikansk verklighet slår det mig att den lika gärna kunde vara vår egen.