Kvinnan som skulle dö hette Hortensia.
Så börjar "Den sovande rösten", Dolce Chacóns prisbelönta roman från 2002 som nu kommer i svensk översättning. Det är en poetisk och dramatisk kollektivroman, som gräver djupt i det stora spanska såret från inbördeskriget och åren därefter. Ett sår som vi svenskar ofta har svårt att förstå, men som våra finska grannar vet mycket om.
Handlingen kretsar kring en grupp kvinnor som sitter i fängelse tillsammans. De har slagits på den röda sidan, i varierande grad. Någon anklagas för att ha deltagit i en väpnad attack. En annan har bara sytt en flagga i fel färger.
I fängelset frodas dysenteri, tuberkulos, gulsot, frostknölar, undernäring. Soppan som serveras är "en ljummen grådaskig buljong full av flytande vämjelse". Att vägra kyssa Jesusbarnets tå (en docka) kan resultera i tre månaders isolering i Hinken.
Dulce Chacon skildrar detaljerna väldigt levande. Hur dona Celia gömmer sig i ett gravvalv vid avrättningsplatsen – om och om igen – för att kunna springa fram efteråt och klippa små tygbitar från de dödas kläder. Tygbitarna visar hon sen för anhöriga som väntar vid fängelsegrinden. Är det min syster, dotter, mamma, väninnan? Då kan de smyga in och sluta hennes ögon.
Jag fäster mig också vid hur berättelsen återkommer till hår och att kvinnor ska förnedras genom att få sitt hår avklippt. Reme klagar på hur "de har stulit mitt hår". Elviras röda hästsvans svänger fram och tillbaka, tills den hatade fångvaktaren Giftet klipper av den. Men det handlar också om hur fångarna kammar och flätar varandra, letar löss och gör varandra fina.
Att vistas i fängelset under ständigt hot om dödsdom är vidrigt, men att vara utanför är också farligt. Att få ett brev från Frankrike betyder tortyr på Inrikesministeriet, som den förälskade Pepita får erfara. Hennes spirande kärlekssaga med en av de ledande motståndsmännen är kanske lite väl sentimental, men kan behövas som motvikt till våldet och tristessen.
Dulce Chacón kommer själv från en aristokratisk högerfamilj och har berättat att hon bara fick höra den segrande sidans version av inbördeskriget under sin uppväxt. Som vuxen blev hon sedan en stark förkämpe för Francodiktaturens offer. Hon avled i cancer året efter att Den sovande rösten blivit färdigskriven.