Man talar ju om europudding när man menar en kommersiell film som finansierats av åtta EU-länder och därför måste ha sju olika nationaliteter plus Andreas Wilson i rollistan.
Men det finns en annan sorts europeisk film. En som görs av en 26-årig regissör, gärna debutant, och där det är mycket knark och en mystisk kvinna som huvudpersonen älskar och någon som är sinnessjuk.
Någon dör. Tempot är smältande glaciär - dropp, dropp, dropp. Festivaljuryn älskar det - regipris i Stockholm, bland annat. Kan vi kalla det euromüsli? Tråkigt men säkert nyttigt.
För en genomsnittlig holländsk biobesökare är "Farväl Falkenberg" euromüsli.
För mig är "Mörktblånästansvart" klassisk euromüsli.
Unga män med udda hobbies, lååånga dialoger, sex, lika dramatiskt kurvigt som Autobahn. Och så konflikter av typen "om jag ligger med brorsans flickvän under hennes besökstid på kåken, vad kommer min egen flickvän att säga då?" Ser säkert bra ut när man söker manusstöd, men säger inget till mig om mitt liv. (TT spektra)