För drygt trettio år sedan, då jag först kom i kontakt med Gisela Eliassens konst, var hon mest känd för sina akvareller. Numer dominerar måleri på duk. Men hennes språk känns igen, även om det har skett en utveckling på olika fronter. Jag kan inte frigöra mig från känslan av att hon i sitt eget län är en aning förbisedd. Så starka bilder som de hon visar här, stöter man inte på utan vidare.
Utställningen i sig, liksom varje enskilt verk visar upp en betydande spännvidd. Den motivrelaterade bredden alstrar en känsla av obekant territorium. Vissa målningar är, så att säga, dubbelbottnade flera gånger om. De är inte konstruerade för att man ska nå en omedelbar uppfattning om dem, egentligen inte för att någonsin få ett totalt grepp om.
Gisela Eliassen har alltid använt sig av mörka färger. Dystra toner enligt en och annan bedömare. Men det handlar inte om dysterhet, utan om kraft och klarsyn och om en vilja att visa genom att förstärka. I det mörka ruvar, spelar, leker eller gömmer sig alltid ljus. Det kan stå för hopp, vara ett eko från den absoluta begynnelsen eller indikera en början på något nytt.
Den styrka, insikt och kompromisslöshet som präglar den här utställningen får en genklang i den speciella collageteknik som de flesta verk bär spår av. Monumentala, uppåtsträvande byggnadsformationer i olika stadier av varande, saluterar det sätt på vilket de framställs här.