Drottning mot sin vilja

Skådespelaren Ingela Olsson och författaren och dramatikern Sara Stridsberg är en konstnärligt spännande konstellation. Efter "Valerie Solanas ska bli president i Amerika" och "Medealand", 2006 respektive 2009, samarbetar de nu åter på Dramaten.

Ingela Olsson ville ha en drottning av Sara Stridsberg, och önskemålet uppfylldes genom "Dissekering av ett snöfall" (titel från ett citat av Descartes) med "konungaflickan" Kristina i huvudrollen.

Kristina blev drottning vid sex års ålder efter fadern Gustav II Adolfs död. Alltför intelligent och rebellisk för att underkasta sig detta öde abdikerade hon 1654, då hon var 28 år.

Mängden av pjäser, böcker och filmer om Kristina hindrar inte att nya aspekter på denna modernt komplicerade kvinna inte skulle kunna tillföras.

Om Sara Stridsberg alltid varit ointresserad av kungligheter, vilket framgått av en förhandsartikel, så gäller nog detta i än högre grad den finländske regissören Tatu Hämäläinen. I och för sig ingen dålig utgångspunkt på den kungliga dramatiska teatern!

Att stryka och använda en dramatisk text efter eget skön är en regissör obetaget, men på något sätt saknar jag Solanas och Medeas Stridsberg. Språkets poesi och det fragmentariska i hennes skrivsätt drunknar bland Hämäläinens teatraliska grepp.

Ingela Olsson, denna skådespelare som så mästerligt kan balansera mellan ytterligheter, klär Kristina-rollen i en liksom uppgiven gestaltning. Känslotemperaturen är i stort sett densamma föreställningen igenom.

Omkring henne: en kakofoni av röster. Här är rollerna inte fast besatta utan växlar mellan skådespelarna: Modern Maria Eleonora, kusinen Karl Gustav, kärestan Ebba Sparre, filosofen Descartes, maktens anonyma män.

Och så den döde konungen, Rolf Skoglund. Likt Hamlets faders vålnad för han uppfostrande samtal med sin kärlekstörstande dotter i ett rökmoln av Lützendimma.

"Vad är en drottning? Behållare för kungens säd", mässas det på föredragsvis i en scen. Men "konungaflickan" vägrar både att föda ett tronämne och att kriga.

Hon är en fågel i bur, vanmäktigt flaxande vid gallret, ett föräldralöst barn, övergivet kvidande. Ändå vill hon vara kung med den makt som tillkommer en sådan. Domderar över sin närmaste omgivning/ medspelarna, låter avrätta oskyldiga.

Här psykologiseras inte, Hämäläinen använder Stridsberg för att skapa en kaotisk fixeringsbild av vår tids samhälle och mänskliga rollkonflikter.

Föreställningen inleds med ett metagrepp (en teaterrepetition), medan slutscenen, kröningen, är en - bokstavligen - uppblåst orgie i köttiga färger och former, manliga och kvinnliga. Ett luftslott att punktera.