Frusna ögonblick som speglar tillspetsade situationer, är utmärkande för Iréne Anneruds bildvärld. Det kan handla om ett ord som uttalas i syfte att vädja eller kanske tvinga fram ett avgörande, eller för den delen en sekvens där självbespegling utmynnar i en ny insikt.
I ett antal tuschteckningar med inslag av akvarell vill hon åskådliggöra musiker, som är ockuperade av det de framför. Inlevelsen ser ut att närma sig ett uppgående i musiken. Det är ofta svårare att beskriva såna tillstånd i den tekniken än om man använder sig av måleriet med dess genomgripande generositet. Det framgår också av de teckningar Iréne visar här. Intensiteten kommer inte riktigt loss. Det blir mer som en illustration över olika sätt att greppa ett instrument.
Men den här konstnären är inställd på att skildra intensitet. I måleriet kommer avsikterna mer till sin rätt. Där kan intensiteten vara både lågmäld och sprakande. Det avgörande är vilken situation de skildrade människorna har hamnat i.
I målningen ”I gränsland” finns till och med en högintensiv lågmäldhet. En man befinner sig utomhus och viskar uppfordrande till en kvinna som befinner sig på andra sidan en tunn vägg. I den här målningen uttrycker Anneruds diffusa figurer starkare känslor än vad som generellt kan frammanas i en fotorealistisk motsvarighet.
Hur kommer det sig? Jo, i Anneruds bild kan man inte sluta sig till i vad problematiken bottnar. Ingen vägledning erbjuds via minspel eller blickar. Känslorna är blottade, men på ett outgrundligt sätt. Jämförbara, känslomässigt förstärkande frågetecken, behärskar även ett par andra målningar.