Fast den här gången säger han repliken pliktskyldigt, utan glöd eller glimten i ögat. I ”A good day to die hard” handlar det inte om rollfigurernas hjärta och smärta utan enbart om action och den får de tidigare "Die Hard"-filmerna att framstå som pratglada kammarspel.
”A good day to die hard” är den femte filmen om John McClane sedan ”Die Hard” tog actionvärlden med storm 1988. Sedan dess har ”Die Hard” varit förknippat med hög actionkvalitet. Även ”A good day to die hard” gör mycket rätt när de levererar klassisk action med hjälp av modern teknik och inte, som så många andra filmer, låter tekniken diktera scenvalen. En bilkrascharfärd genom Moskva och en vacker men apokalypseggande scen där McClane faller mot marken tillsammans med en brinnande helikopter är underbar bildmagi.
Vad jag saknar är det empatiska kittet som får alla explosioner att hålla ihop. Det som "Die Hard"-filmerna varit så bra på: att mitt i all actioninferno ändå erbjuda empatiska inblickar i ett vardagsdrama. I ”A good day to die hard” är de delarna bortrationaliserade eller så taffliga att det blir pinsamt. Jai Corutney, som spelar Bruce Willis son i filmen, är så trist att det smittar av sig på Willis som mest verkar vilja gå hem och sova. Varför lät de inte istället dottern från ”Die Hard 4.0” få mer utrymme? Hon och Willis hade ju personkemi.
Dessutom saknar jag en riktig skurk värdig ”Die Hard”. De tidigare filmerna har haft utomordentligt välspelade skurkar, från Alan Rickman i första filmen till Timothy Olyphant i ”Die Hard 4.0”, men i ”A good day to die hard” är skurken såväl diffus som tråkig.
”A good day to die hard ” bjuder på tekniskt duktig bärsärkagångsaction men det hade varit så mycket roligare om John McClane använts till något mer än som en ursäkt för att spränga saker i luften.