F. Scott Fitzgeralds komplexa och rika roman "Den store Gatsby" är en fantastisk läsupplevelse. Att ge sig på att översätta den imponerande exaktheten i språket till film är ingen lätt match. Baz Luhrmann ("Moulin Rouge") kämpar väl men lyckas inte hela vägen.
Genom Tobey Maguires berättare Nick Carraways ögon får vi hänga med i det jazziga 1920-talets New York, fullt av dekadens och galenskap. Under en strålande sommar vill alla festa hos den mystiske Gatsby, som bjuder på de de galnaste och vräkigaste tillställningarna, ute i sitt palats på Long Island. Till tonerna av Jay Z och Lana del Ray skapar Luhrmann en mycket festlig stämning med vackra bilder och spektakulära kameraåkningar.
Nick bor granne med Gatsby och är dessutom kusin med den vackra societetshöjdaren Daisy, gift med den stenrike överklasskillen Tom Buchanan.
"Den store Gatsby" är i sin ursprungsform en strålande klasskildring. Jay Gatsby representerar den amerikanska drömmen men när det väl kommer till kritan betyder hans pengar ingenting. Inte för honom själv, inte för omvärlden och inte för den krets där det i slutändan alltid är gamla pengar som väger tyngst. Detta är också en kärlekshistoria och det är den biten som fungerar bäst i den här filmversionen.
Både Leonardo DiCaprio och Carey Mulligan har karisma nog att förtrolla bioduken i varenda ruta. De förmår också att bryta sig loss från Luhrmanns i övrigt serietidningslika karikatyrer och skapa lite känsla och nyanser. I deras spel kan man ana de håligheter och den desperation som gör originalet så gripande. Men det är bara tillfälliga glimtar av mörker i ett stort fyrverkeri.
För finlir har aldrig varit Baz Luhrmanns grej och att se hans Gatsby är som att dricka ett par glas gratis champagne en solig eftermiddag. Bubblorna träffar där de ska och skapar ett lovande pirr. Men ruset klingar snabbt av och precis innan man börjar få lite ont i huvudet hinner man fundera på vad det egentligen skulle vara bra för.(TT Spektra)