Det här borde bli en klassiker

Med inspiration från etruskisk konst formas den här skulpturutställningen till en fascinerande upplevelse. Inte bara genom sina flyktigt svävande, och delvis utsträckta spensliga varelser utan också genom den livfulla, spräckliga krackelyren, som ger uråldrigt liv åt ansiktena.

Först den spirituellt formade sviten "Liten", där fem skönt formade små kvinnovarelser svävar i rymden, och blygsamt förmedlar våra "möjligheter" i frihet.

Sedan dessa kvinnoporträtt som försöker behålla sin värdighet, trots att de många inritade orden (komplicerade av maktsträvande män) trakasserar deras hjärnor. I "Ord II" är denna kombination av värdighet, skönhet och manipulation särskilt tydlig. Ja, jag anser att den i sammanhanget är genial och borde bli en klassiker i konstvärlden.

I sarkofager från den etruskiska högkulturen (500-600 f Kr) upplever man en harmonisk och reslig värdighet hos de avbildade. Yvonne Nimar har fint fångat denna karaktär i sina skulturer. Samtidigt som hon fördjupat sina skapelser med en personlig fräschör, i en dominerande färgsättning av brunockra och blått - och där det blå enligt en bildpresentation står för "tankens och andens flykt".

Blåtonade och resliga, och samtidigt lite sköra, står hennes sköna kvinnofigurer, medan hennes rikt personifierade masker av (som jag upplever) mansansikten, domineras av det mer råa lergodset.

I sviten "Vit" av handgjort papper, präglas maskerna dock av just det vita, om än ansiktena har fått bindlar för ögonen. Tänkvärt!

Jag anser att detta är en av de mest intressanta skulpturutställningar som har visats i Linköping.