”Det händer att jag diktar om lite så att texten passar mig”

LINKÖPING

Att nå ut över rampen är fundamentalt för alla skådespelare. Östgötateaterns Christian Zell har den förmågan, inte minst när han sjunger. Denna vår spelar han Gomez, pappan i familjen Addams, eleganten som alltid går klädd i kritstrecksrandigt.

Musikalen är en publikmagnet, men Christian Zell är lugn som en filbunke när vi träffar honom ett par timmar före entré. Någon rampfeber eller annan press känner han inte av. Tvärtom, det är ”röd lykta”, det vill säga fullsatt denna onsdagsafton. Det triggar honom.

– När det är fullt och man har något att komma med som publiken tar till sitt hjärta, då är teater riktigt, riktigt roligt, säger han när vi slår oss ned i teatercaféet. Han slår ut med handen:

– Förr spelade vi soppteater här i fiket, jag kan sakna det intima formatet, säger han.

Det intima formatet i all ära, men Östgötateatern är mest känd – och älskad – för sina maffiga musikaluppsättningar. Han skulle gärna se att man gick tillbaka till den gamla ordningen, alltså en musikal per spelår i stället för vartannat.

– Visst, varje uppsättning kostar, men vi är bäst på just musikaler, publiken kommer och vi får fina recensioner även från rikspressen. Så alla är nöjda.

– Jag ser teater som en form av mentalhygien, en slags friskvård som människan behöver. Vi försöker ge varje person på scenen lite mer kött och blod än vad man gör i USA. Svensk publik förväntar sig ett djup, ett allvar mitt i all show, dans och snygg underhållning. Vi är bra på att leverera det, låt oss göra det, argumenterar han.

Den här svartklädda familjen Addams, känd från 60-talets svartvita teve, vad är det för ena konstiga jeppar?

– Ytligt betraktad så är familjen förstås hemskt onormal med sin dödsfascination och svarta humor. Men när man lär känna personerna är de ganska vanliga. Familjen Addams dök upp i en tecknad serie redan på 30-talet i USA och är i grunden en slags kärleksfull drift med amerikanska radhusfamiljer, förklarar han.

– Under den morbida ytan är familjen lika normal som vilken familj som helst och det upptäcker publiken efter hand. Då växer förstås igenkänningen och musikalen kan ge upphov till en diskussion om vad som är normalt och inte.

Mamman Morticia säger nåt i stil med ”det som är normalt för spindeln är fasa för flugan”.

– Ja, allt är som bekant relativt, skrattar Christian Zell, som inte tycker det var svårt att hitta fram till rollfiguren.

– Gomez är en trevlig karl. En ömsint och kärleksfull make och pappa. Jag tycker om honom. Rent generellt så har ensemblen kämpat för att ge vår bild av familjen Addams och den skiljer sig en del från serietecknarnas och tv-seriens dito.

Som alla andra skådespelare lever Christian Zell högt på sin röst. Han är begåvad med en mjuk, välmodulerad talröst, behaglig att lyssna till både i den fullsatta teatersalongen och så här på tu man hand.

– Jag fick mycket gratis, men jag har också genom åren lärt mig mycket om rösten, utvecklat min repertoar. Att tala med dynamik är som att hålla en boll i rörelse. Men framför allt har sången varit min främsta röstskola.

På vilket sätt?

– Jag extraknäckte i ungdomen som vissångare. Alla i min omgivning älskade Evert Taube och jag var inget undantag. Vissjungandet lärde mig att framföra en text, att sjunga tydligt och även placera texten i ett sammanhang som väcker nyfikenhet.

Genom att vässa mellansnacket, menar du?

– Ja, ja brukade hitta på historier om vad som hade hänt innan Taubes vistext tog vid, det gjorde att känslan i själva sången blev väldigt intensiv i visor som ”Invitation till Guatemala” och ”Morgon i Ligurien.

– En annan effekt av vissjungandet är att jag inte sväljer musikaltexterna med hull och hår. Det händer att jag diktar om lite så att texten passar mig. Jag skrev om en hel vers i ”Om jag var en rik man” i ”Spelman på taket”. Ska jag göra texten begriplig för publiken måste jag ju förstå den själv.

Din hustru Marika Strand är också skådespelare…

– Ja, vi träffar inga andra (skratt). Nej, men det går jättebra, vi försöker undvika att ta jobbet med oss hem och vi spelar gärna mot varandra.

Någon särskild uppsättning som anmäler sig?

– ”Timmarna med Rita” minns jag allra helst. Willy Russels pjäs är både rolig och tankeväckande. Vi spelade den i Linköping och Norrköping och sen fick Marika och jag åka på turné i Riksteaterns regi. 700 mil körde vi själva och det gick bra det också.

Christian Zell fyller 65 år senare i år, men har ingen längtan efter att pensionera sig. Varför skulle han? Han håller igång bra på scen, sjunger, showar, dansar och har fortfarande förmågan att lära sig långa textsjok utantill.

Han erkänner att han var beredd att tumma på det där med ”kunna-allt-utantill” i pjäsen om Erik Satie, en ensamroll han gör under våren på Östgötateaterns minsta scen, Teatervinden. Pjäsen utspelar sig i tonsättarens lägenhet i Paris.

– Jag var frestad att lägga ut lite textblad här och där i hans skräpiga våning, ingen hade märkt något, men nej, det vore fusk, så det slutade med utantilläxa som vanligt.

Drömmarna finns där och lusten att stå på scenen är intakt. Han har länge närt en önskan om att få spela ”Är detta en människa” av Primo Levi, kemisten/författaren som skildrar nazisternas dödsläger i Auschwitz.

– Jag känner väldigt starkt för detta och vill helst göra en föreställning riktad till unga människor, som inte vet vad som hände under andra världskriget.

Vad skulle du säga är teaterns uppgift?

– Förutom att underhålla och ge avbrott i vardagen så är det att lära ut empati. Vi på scenen lever oss in i verkliga och tänkta människor och kan till publiken förmedla hur de verkligen är. Så att folk i salongen förhoppningsvis lite bättre kan förstå både sig själva och andra.

– Men teaterklimatet är i dag väldigt hårt. Vi har redan nått smärtgränsen och nu är det frågan om att nedrusta. Med en krympande ensemble kan vi snart inte göra det vi vill. Och förväntas göra. Det är oroväckande att vi har en kulturminister som verkar helt ointresserad av teater och som ser varje ensemble som en affärsdrivande verksamhet som bäst sköter sig själv.