Fast egentligen började det ännu tidigare - cancern har funnits där förut, men försvunnit igen. Den här gången är det på riktigt. Den som burit och fött fram, klätt och matat, tröstat och tjatat håller på att tyna bort. Mamma är döende och sonen, 30 år gammal men fortfarande en pojke, vill inte förstå.
I sin debutbok "Hej då, allihopa" skildrar Conny Palmkvist rakt och ärligt och mycket personligt hur smärtan, när den kommer för nära, kan vara omöjlig att ta till sig.
-- Jag ville skapa en bok om hur omöjlig döden är.
Conny Palmkvist bor i Höganäs i nordvästra Skåne och försörjer sig genom att jobba på fritids.
Just nu är han lite rufsigt exalterad över att ha fått en bok utgiven med all uppmärksamhet som det innebär.
Vad som är speciellt med "Hej då, allihop" är Conny Palmkvist nakna ärlighet inför sina egna tillkortakommanden. Inför sin rädsla inför sjukdomen och sin oförmåga att vara den där starka anhöriga, den som växer med krisen som det framställs i böcker och filmer:
"Jag krympte inför det fasansfulla som tornade upp sig framför mig. Döden, och vägen dit, förminskar utan problem vuxna män till pojkar."
-- Jag ville göra det svårt för mig själv, vara ärlig och inte försköna någonting. Jag vill inte skämmas för att jag är mänsklig.
Conny Palmkvist har tidigare publicerat en hel del texter om sitt eget liv på internet och fått ett stort gensvar. Nu när han intervjuats i tidningar och tv rasslar e-postbrev in i stora sjok, framför allt från människor, som liksom han själv, blivit skräckslagna när de ställts inför sjukdom och död.
-- Det finns ett fejkat ideal som säger att alla orkar, att alla andra räcker till när det verkligen gäller. Men det finns så fruktansvärt många människor som är lika fega som jag, med de pratar inte om det. Det är fult att vara rädd.
Responsen blev en sporre till att skriva vidare - att bryta tabut och visa upp sig själv med alla sina fel och brister skulle kanske kunna hjälpa andra som går igenom något liknande. Dessutom var det ett sätt för Conny att lära känna sig själv.
-- Jag tänkte att om jag gör detta, fast det är svårt, så kanske jag lär mig något om mig själv. Det är inte lätt att förändra sig, det krävs stora insatser, och det händer inte om man bara fokuserar på sina goda sidor.
I "Hej då allihopa" vågar han gå nära det klibbiga, skitiga, outhärdliga i sjukdom och död. Han varvar personliga reflektioner med sjukdomsjournaler och förmedlar krocken mellan sjukdomstidens praktiska krångel och den existentiella vanmakten inför döden.
-- Om jag inte hade skrivit så hade jag varit så ensam i min sorg att den nog hade fastnat i mig och korkat igen mig.
/TT Spektra