Samtidigt som Israel började bygga bosättningar på Västbanken grundade en handfull familjer Israels första ekologiska by i det avlägsna Galiléen. I det avslutande resereportaget från Israel träffar kulturjournalisten Örjan Abrahamsson Tamar Schoer som driver det ekologiska Café Clil och som inte bryr sig om mark – utan om människor.
Plötsligt river k-pistsalvor sönder natten och friden i oasen Klil. Jag blir sällan orolig i Israel. Men nu blir jag det. Min vän Boaz, ser mitt ängsliga ansikte, säger skrattande, ”Det är bara druserna i grannbyn som har bröllopsfest! De skjuter i luften. Vill du ha mer vodka?”.
Första gången jag besökte den lilla kommunen eller byn Klil i norra Israel, nära gränsen till Libanon, för tolv år sedan försäkrade mina vänner att det var en av Israels vackraste och mest lugna platser, belägen mitt i ett område dominerat av arabiska och drusiska byar.
Underbar oasKlil är onekligen vackert. En underbar oas fjärran storstadslivet i Tel Aviv och de religiösas Jerusalem. År efter år blir de religiösa allt fler i Jerusalem, medan de icke-religiösa flyttar därifrån; i Tel Aviv skämtas det att man också borde bygga en mur runt Jerusalem, för att slippa problemen.
I Klil ser man Medelhavet en mil bort från mina vänner Tamars och Shlomos hus. Ett typiskt kargt Medelhavslandskap. Olivträd. Vild timjan. Och ett perfekt klimat för den fantastiska trädgårdsodling som Tamar, ”Tami”, haft sedan paret flyttade hit 1980.
– De första familjerna flyttade hit 1978, förklarar Tami, medan hon förbereder mat till sitt café, kallat just Café Clil (namnet är arabiskt och transkriberas på diverse sätt: Klil, Kelil, Clil)
– Alltså samtidigt som de första (israeliska) bosättningarna byggdes på Västbanken. De som kom till Klil, villa inte flytta till ockuperad mark.
Politiskt till vänsterDet säger sig självt att många var politiskt till vänster, konstnärer, delvis influerade av flower power. Under kriget mot Libanon arrangerade folket i Klil en stor demonstration mot kriget. Man, också Tami, vandrande längs havet från Libanon i norr till Tel Aviv i söder. 12 mil.
De i dag 120 familjerna i Klil är långt ifrån representativa för Israel befolkning. Klil var faktiskt Israels första ekologiska by.
– Klil bygger, eller byggde åtminstone, skämtar Tami, på två idéer. Varje familj som flyttar hit ska var självförsörjande och leva ekologiskt.
– Vi hade inte ens el på den tiden. I dag har alla solceller.
– Själv hade jag knappt hört talas om ekologi. Men jag har lärt mig genom att leva här, allt från att sortera sopor till att odla ekologiskt.
Sova i tältNumera odlar Tami i stor skala. Efter pensionen som konstlärare driver hon och maken Shlomo, som är arkitekt, nu Café Clil. Öppet varje helg, alltså torsdag till lördag, där de serverar kaffe och hembakade kakor, indiska och thailändska maträtter. Allt vegetarisk. Nästan allt från deras trädgård eller arabiska grannar, som den läckra getosten.
Själva kaféet är ett stort tält, inspirerat av Sinais beduintält. Inredningen enkel, trivsam, som hopplockad från en loppis. Ekologi och recycling. Ungdomar från byn jobbar extra i köket och serverar. Två arabiska från en grannby hjälper till med förberedelser och som allt-i-allo.
Café Clil har blivit en stor succé. Varje fredagskväll gästar musiker. Och vill man sova över går det också bra. Man kan hyra något av alla de tält med sängar i, som finns i backen ovanför kaféet.
Som en familjemedlemDessutom har Tami och Shlomo byggt, också inspirerade av beduinernas ”hus”, ett enormt tält där olika grupper hyr in sig för att ha workshops. Allt för en förbluffande billig penning.
Så är Tami och Shlomo två av det mest generösa människor jag någonsin träffat. Första gången jag fick plocka en mango direkt från trädet, var på Tamis uppmaning i deras trädgård. Efter att inte ha haft kontakt med Tami och Shlomo på sju år, välkomnas jag från första ögonblicket som en familjemedlem. Och det är jag inte ensam om.
För tio år sedan knackade ett par med ett spädbarn på och frågade om Tami och Shlomo hade en plats att slå upp ett tält på. Självklart, var deras svar. Paret tältade där, bodde gratis, i tre år.
Magisk platsUnder senare år har Klil blivit hippt och därmed har marken blivit dyr, absurt dyr. Dryga 100 000 dollar – i Israel görs alla stora affärer i dollar – för en bra tomt. Tami och Shlomo äger dock inte sin mark, de arrenderar den av staten. Ägande intresserar dem inte. Däremot delar de gärna med sig av vad de för tillfället förvaltar.
Från första gången jag kom till Klil har jag älskat platsen, eller kanske snarast just människorna. Det är människorna här som gör platsen så annorlunda. Så speciell. Smått magisk.
Jag berättar att jag sökt spåren efter den palestinska byn Al Birwa. Jag vet, säger Tami.
– Jag har en bok som berättar om alla de hundratals palestinska byar som förstördes under kriget 1948. Fruktansvärt.
När jag berättar om att vissa familjer fortfarande varje år besöker resterna av Al Birwa, ruskar Tami på huvudet.
Denna besatthet– Det är bara tragiskt.
– Jag förstår inte heller varför pale-stinierna ska ta efter det sämsta hos israelerna. Denna besatthet vid ägande, vid mark.
– Jag bryr mig inte om mark. Jag bryr mig bara om människor.
Närmare än så har jag aldrig varit freden i Israel. Hur var det aboriginerna tänkte?
Just det, det är marken som äger människan. Inte tvärtom.