Det snackas mycket om landsflykt just nu. Konspirationskokobellon Alex Jones har fått över 100 000 amerikaner att skriva på en petition om att utvisa CNN-stjärnan Piers Morgan, eftersom Morgan begått det stora övergreppet att ifrågasätta the second amandment – folkets rätt att bära vapen – efter skolmassakern i Newtown. Utvisning är förstås inte samma som landsflykt, och Piers Morgan kommer förstås inte att utvisas, men frågan är om han inte drar självmant efter allt bisarrt han har fått utstå den senaste månaden.
Men allra mest knasigt i landsflyktsgenren är så klart den franske nationalklenoden Gérard Depardieus resa i österled. Skådespelaren lackade ur på att franska regeringen hotade att höja skatten, och lämnade i protest landet och drog till Ryssland där president Putin tog emot honom med öppna armar och på ett passande diktatorsvis personligen utfärdade ett ryskt medborgarskap på en kvart.
Som skatteflykting är Depardieu inte ensam. En massa franska rikisar har redan dragit, främst till närliggande skatteparadis som Schweiz och Belgien. De flesta har dock vett att göra det i stillhet, utan okvädningsord och babusjkadräkter.
Depardieu har i stället valt att sälla sig till en gammal fin tradition av konstnärlig hybris. Och många tycker obegripligt nog som Putin – att kändisar ska vårdas som ömtåliga spädbarn medelst gulligull och ekonomisk gräddfil. Den förra franska regeringen tyckte till exempel att det var givet att skydda likaledes landsflyktige regissören Roman Polanski när USA ville ha honom utlämnad för sexuella övergrepp på barn.
Frågan nu är förstås om vi får någon svensk Depardieu. Vårt senaste bidrag i genren var Ingmar Bergman, som 1976 greps på Dramaten misstänkt för skattebrott och blev så kränkt att han lämnade landet och bosatte sig i München under fem år. Och de utländska potentaterna häpnade över hur en så upphöjd person kunde bli så illa behandlad i sitt hemland.
Nu känns det svårare. Svenska skatteflyktingar har vi gott om – det tillhör till exempel god folkhemssed att som framgångsrik idrottsman flytta till Monaco för att slippa bidra till svensk sjukvård – men det är lite mer sparsmakat med teatrala antisocialistiska utspel. Här funkar det fortfarande bättre åt andra hållet, att som Jan Guillou stoltsera med att han frivilligt betalar 75 procent i skatt. Och när snubbar som Ulf Lundell hotar med landsflykt (mer på grund av andligt än ekonomiskt förfall dock) möts han mest av axelryckningar.
Och det är ju precis som det skall. När jag ser Depardieu känner jag att det finaste vi i Sverige kan skicka utomlands är vår jantelag. Öppna famnen nu, Putin.