Den svenska välfärdsstaten - tur och retur

En populär förklaring är att hävda att det främst berodde på att Sverige stod utanför andra världskriget. När hjulen började snurra på kontinenten stod den svenska industrin färdig att leverera.

Den förklaringen är otillräcklig, eftersom den inte inrymmer det som var ett svenskt särdrag - förutsättningarna för den snabba tillväxten.

Det var bara Japan som hade en ännu snabbare - och mer långvarig - ekonomisk tillväxt än Sverige. Det som var gemensamt för Japan och Sverige var industrins rationaliseringar. I båda länderna skapades "tillväxtallianser" mellan storföretagen och fackföreningsrörelsen. I Sverige spelade även staten en viktig roll i tillväxtalliansen.

Anledningen till den svenska tillväxtspiralen var att industrin och fackföreningsrörelsen från och med slutet av 1930-talet fann att man hade ett gemensamt (sammanfallande) mål - att med hjälp av ekonomisk tillväxt skapa välfärd. En viktig grundstomme i alliansen var den så kallade "solidariska lönepolitiken", som från och med mitten av 1950-talet utjämnade lönerna och samtidigt skapade investeringskapital, som staten med hjälp av höjda skatter såg till att återinvestera.

Den solidariska lönepolitiken utformades av de båda LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Snart skulle också Svenska Arbetsgivareföreningens ledning se poängerna med den. Det berodde på att den var så tillväxtfrämjande. Lönerna hölls nere i de företag som gick bra - främst exportindustrin - som fick goda konkurrensvillkor och stora vinster, som staten såg till att de återinvesterades, vilket förbättrade företagens konkurrensvillkor ytterligare. Samtidigt tvingades lönerna upp i låglöneföretagen. De tvingades lägga ned eller investera, så att de blev konkurrenskraftiga.

Staten förstärkte tillväxtspiralen med hjälp av infrastruktursatsningar och omställningsbidrag, vilket gynnade storstadsregionerna och bidrog till att periferin började avfolkas. De ständigt höjda skatterna under 1950- och 1960-talen medförde också att lönehöjningarna kunde växlas till välfärdsreformer.

Hur kunde då detta samarbete skapas? Under 1920-talet hade ju Sverige världsrekord i strejker! Efter decenniers kamp kunde folkrörelserna ledda av socialdemokrater och liberaler år 1918/1921 erövra allmän och lika rösträtt. Socialdemokraterna tog makten i många kommuner och var hädanefter också det största riksdagspartiet. Problemet var bara att man inte visste hur man skulle utnyttja den nyvunna maktställningen. Först år 1933 lyckades partiet bilda en stabil regering när man gick i koalition med bondeförbundet - i den så kallade kohandeln. Med hjälp av ett starkt parlamentariskt underlag kunde man börja genomföra "folkhemspolitiken".

Alltsedan det sena 1920-talet hade den socialdemokratiske partiledaren Per-Albin Hansson börjat staka ut den vägvinnande "folkhemspolitiken", vars utopiska syfte var att skapa ett välfärdssamhälle - ett samhälle som Hansson liknade vid ett "folkhem", där alla skulle känna sig delaktiga och ha samma värde.

Under 1920-talet hade alla arbetsmarknadskonflikter varit ett problem både inom riksdagspolitiken och för arbetsmarknadens parter LO och SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen). Strejker och lockouter skapade ju inget välstånd - däremot grundmurade konflikter. Folkhemspolitiken var klassöverskridande och syftade till att skapa samarbete.

Under andra hälften av 1930-talet lyckades även arbetsmarknadens parter skapa förutsättningar för ett sådant samarbetsklimat. År 1938 träffade LO och SAF Saltsjöbadsavtalet, då man lade fast spelregler för hur man skulle lösa konflikter på arbetsmarknaden - till exempel bestämde man regler för hur förhandlingar skulle gå till och att det var förbjudet att vidta stridsåtgärder så länge avtalen gällde.

I den fortsatta välfärdspolitiken var 1944 års socialdemokratiska efterkrigsprogram centralt. Här konkretiserade man målen med politiken. Efterkrigsprogrammet handlade bland annat om semester, pensioner och hur skolan skulle byggas ut.

Så här långt är berättelsen om välfärdssamhället väl etablerad inom forskningen. I min bok "Kampen om facket. Den socialdemokratiska hegemonins förändringar" (Borea 2012) visar jag att övergången från 1920-talets strider till 1930-talets folkhem och ännu mer till den tidiga efterkrigstidens tillväxtallians och välfärdspolitik förutsatte en förändring av den fackliga politiken, så att medlemmarna slöt upp kring samarbetet och tillväxtpolitiken.

Detta medförde i sin tur att det var nödvändigt för fackföreningsrörelsens socialdemokratiska majoritet att marginalisera de fackligt aktiva kommunisterna, som förespråkade kamp och revolution - inte långsiktig reformistisk välfärdspolitik.

Motsättningen mellan reformister och militanta grupper var gammal. 1917 ledde den till att SAP klövs i en större reformistisk och en mindre mer militant riktning. Den senare skulle år 1921 utgöra grunden till SKP (Sveriges kommunistiska parti), vars politik var nära knuten till Den kommunistiska internationalen, och som styrdes från Moskva.

I början hade kommunisterna svag ställning i fackföreningsrörelsen, men vid mitten av 1920-talet lyckades man förstärka den. Det ledde bland annat till att man tillfälligt tog över makten i Gruvindustriarbetareförbundet och även till återkommande strider inom fackföreningarna. I slutet av 1920-talet började socialdemokraterna i fack och parti att gå till offensiv mot kommunisterna och under andra världskriget började man samarbeta organiserat i "Facklig-politisk samverkan".

Från 1948 lyckades socialdemokraterna i facket marginalisera kommunisterna och skapa en socialdemokratisk hegemoni inom den LO-organiserade fackföreningsrörelsen. Hädanefter gick arbetarna med på de omfattande rationaliseringarna, men kunde också skörda i form av höjda löner och förbättrad levnadsstandard.

Tillväxten fortsatte in på 1970-talet och följdes av en lång rad välfärdsreformer - som längre semester och förbättrade pensioner - vilka under 1970-talet följdes av kommunal utbyggnad av bland annat barnomsorgen.

Det som bröt tillväxten var dels oljekrisen 1973-74, dels en global strukturomvandling, som först drabbade den tunga industrin (det vill säga gruvorna, varven och stålet). Samtidigt växte konflikterna på arbetsmarknaden. När parterna inte längre kunde garantera fortsatt förväntade välfärdsleveranser bröts tillväxtalliansen. 1982 sade arbetsgivarna upp de nationellt samordnade avtalsförhandlingarna mellan LO och SAF.

Socialdemokraterna återerövrade den politiska makten efter 1982 års val och försökte då liksom tidigare skapa ny ekonomisk tillväxt. Nu fungerade emellertid inte längre de gamla tillväxtrecepten och en klyfta uppstod mellan facket och det socialdemokratiska partiet om de politiska vägvalen. Facket värnade om välfärdspolitiken och ville fortsätta den tidigare tillväxtpolitiken.

Partiledningen med finansminister Kjell-Olof Feldt i spetsen sökte skapa ny tillväxt genom att ge marknaden ökat utrymme. Feldt menade även att den offentliga sektorn expanderat alltför snabbt och att den var alltför orationell. Detta skulle senare bli ett mantra i många kommuner och särskilt under 1990-talet leda till bantningar av de kommunala välfärdsinstitutionerna.

Denna bantning har setts som uttryck för välfärdsstatens retur och som uttryck för en "nyliberal våg" och ett svek. Välfärdsstaten har försvagats, men de främsta orsakerna till detta är snarare den globala omstruktureringen av ekonomin, som har förflyttat en stor del av tillväxten till länder som Kina och Indien.

Den folkhemspolitik som vägledde välfärdspolitikens framväxt var på många sätt en nationell politik. När de ekonomiska och politiska förutsättningarna inte längre är nationella behövs nya recept. Den stora utmaningen i dag är hur en rättvis och miljömässigt hållbar global välfärdspolitik ska se ut.