Ny bok
Tony Olsson: Chockvågor
Hjalmarson & Högberg
En författare eller journalist med ambitioner att skildra samhälletoch tidsandan kan göra klokt i att utgå från ett autentiskt brott.Truman Capote skapade en modern klassiker när han skrev "Med kalltblod", dokumentärromanen om morden på fyra medlemmar av familjenClutter. Författaren sökte upp brottsplatsen, intervjuade grannar ochpoliser, följde rättegången och lärde känna de två mördarna innan dehängdes.
Gellert Tamas använde en liknande metod när han författade"Lasermannen", den hyllade boken om livstidsdömde John Ausonius. Bokenär lika mycket en analys av det svenska politiska klimatet i början av90-talet som en inträngande skildring av psykopatens mentala anatomi.
Den definitiva skildringen av polismorden i Malexander väntar ännupå att bli skriven. Att Tony Olsson, med sin osvikliga förmåga atthamna i det massmediala strålkastarljuset, nu har publicerat sinsjälvbiografi, betitlad "Chockvågor", ändrar inte på dettakonstaterande.
Tony Olsson saknar förmåga att lyfta perspektivet från sin egennavel och den 354 sidor långa boken avslöjar författaren sommonumentalt självupptagen.
I inledningen deklarerar Olsson att han vill visa att han är enmänniska med förmåga att känna empati och ånger. I själva verket är deten annan känsla som genomsyrar texten, medvetet eller omedvetet. Bokenfullkomligt vibrerar av hat till poliser, kriminalvårdare, journalisteroch tidigare kumpaner -- kumpaner som inte besitter Tony Olssonsenastående talang för att tiga sig igenom långa polisförhör.
Författaren framställer sig själv som offer för sin hårda uppväxt och en oförstående omvärld.
Boken är inte ointressant, långt därifrån. Språket är rappt ochdramaturgin är effektiv. "Chockvågor" inleds (om man bortser från deninledande förkastelsedomen över svensk kriminalvård) med flykten frånMalexander och avslutas med de händelser som föregickdödsskjutningarna. Däremellan flikar författaren in kapitel omuppväxten, nazismen och karriären som uppmärksammad skådespelare.
Avsnittet om arbetet med Lars Noréns pjäs "Sju tre" är fascinerande.Tony Olssons eget blygsamma omdöme om detta famösa teaterprojekt lyder:"Sju tre var och är fortfarande en förbannat bra pjäs. Jag skulle viljapåstå att den är en av de bästa pjäser som skrivits och framförts underhela 1900-talet."
Om det går att le åt Tony Olssons syn på sig själv som skådespelareär det desto svårare att uthärda det avslutande kapitlet om rånet motÖstgötabanken i Kisa. Författaren tycks ha ett exceptionellt minne ochkan återge minsta replik som fälls mellan de tre bankrånarna. Så härlåter det till exempel när Tony Olsson ger klartecken för rånet: "Komihåg att jag älskar er som bröder, glöm aldrig det. Nu åker vi in tillKisa och visar vilka som bestämmer, sa jag och satte mig tillrätta isätet."
Det är Tony Olsson som, enligt egen utsago, utdelar befallningar ochsom har total kontroll över situationen. Det är han som beordrarAndreas Axelsson att stanna bilen när de upptäcker att en polisbilföljer efter dem. "Jag bubblade av vrede. Det brann inom mig av hat ochjag förbannade polisen för hans beslutsamhet att förfölja oss."
Efter att ha avlossat 90 (!) varningsskott mot närpolischef KennethEklund och beordrat Jackie Arklöv att spränga polisbilen i luften ärTony Olsson nöjd: "Det var en uppsluppen stämning i bilen och viskrattade när vi fortsatte färden mot flyktbilen. Det var en enormadrenalinkick som sköljde över mig."
Olsson behöver femton sidor på sig för att skildra bankrånet och denefterföljande flykten. Det som hände i Malexander upptar en dryg sida.Då räcker orden plötsligt inte till, det var en "tragedi för allainblandade". Att det var Jackie Arklöv som avlossade de dödande skottenhar författaren låtit oss förstå. Men om det var Arklövs eget,plötsliga initiativ eller en utförd order framgår inte. Sista ordet ompolismorden i Malexander är inte sagt.