Precis hemkommen från en kick off med jobbet känner jag mig trött, glad men också ledsen. Mina kollegor är det inget fel på, absolut inte. Men i två dagar har jag också umgåtts med Kolmårdens delfiner.
Jag kan inte tänka mig ett värre konferenssällskap. Jag antar att tanken med att ha en möteslokal vägg i vägg med delfinariets bassäng är att man ska fascineras och förtjusas. Men att se delfiner simma runt runt i en klinisk ljusblå cementvärld fyllde mig mest med ångest och klaustrofobi.
I många år har jag som djurälskare tänkt att det mest onaturliga att ha i bur är fåglar. Att begränsa en varelses naturligaste rörelsemönster, att flyga, för att få sällskap och ha något vackert att titta på.
Men att hålla delfiner i bassänger som luktar klor, att få dem att uppträda, att snurra runt för underhållnings skull. Plötsligt kan jag inte tänka mig något dummare.
Ute i det fria lever flasknosdelfiner, den typen av delfiner som är vanligast att hålla i fångenskap, i oändliga hav där de simmar flera kilometer per dag och kan komma upp i en hastighet av 55 k/m. För att leta mat kan de dyka till ett djup av 300 meter.
Flera gånger ser jag delfinerna leka med sig själva genom att släppa ut bubblor som de sedan äter upp.
– Titta vad gulligt, delfinen jagar sina egna bubblor! ropar en kollega förtjust och tar fram telefonen för att ta en bild.
Jag tänker att det snarare handlar om understimulans, men jag säger inget. Vad ska de annars sysselsätta sig med i en kal bassäng? Inget sjögräs, inga stenar, inget.
Enligt djurparken själva har deras delfiner det toppen. I deras fångenskap lever de både längre och tryggare liv än i det vilda. I Kolmårdens bassänger finns inga miljögifter eller båtar som kan skada. Vad bra. Det måste vara toppen att leva ett långt, friskt liv instängd i en pool. Ett helt liv i en ljusblå cementvärld för att underhålla barnfamiljer och för att Kolmården ska gå runt som djurpark och konferenshotell. Det känns ju… inte alls som på 1950-talet.
Häromveckan trädde den nya, starkare djurskyddslagen i kraft i Sverige. Den förbjuder att elefanter och sjölejon hålls som cirkusdjur. Detta för att man inte kan säkerhetsställa att de får sina naturliga behov tillgodosedda.
Påtryckningarna och engagemanget från allmänheten var avgörande för den nya uppdateringen. Att ett lands befolkning har makt i djurrättsfrågor är inte ovanligt, i Finland ledde innevånarnas engagemang till att det sista delfinariet stängde för tre år sedan. Jag hoppas innerligt att klockorna också klämtar för Sveriges sista delfinarium