Arne Dahl: Blindbock (Albert Bonniers)
A-gruppen är begravd, nu är det Opcop som gäller. Det är dock inget att gräva ner sig för om man är Arne Dahl-anhängare, för många av huvudpersonerna är fortfarande desamma och Dahls (pseudonym för Jan Arnald) njutbara berättarstil likaså.
Perspektiven är både globala och paneuropeiska: Forskning på miljöområdet som får storbolag i hela världen att darra och europeisk människohandel omvandlad till storskalig tiggarverksamhet. Allt presenterat på ett snudd på konspirationsteoretiskt plan. Men, som så ofta hos Dahl, efter hand plockas allt ned och isär, bit för bit – och visar sig vara fullt trovärdigt. Åtminstone som thrillerlek betraktat.
Blindbock är en rå och våldsamt spännande historia som ger mersmak. Och frågan är vilken lek det blir i titeln nästa gång? Knappast Ryska posten. Men kanske Hoppa hage…?
***
Liselotte Roll: Tredje graden (Alfabeta)
I en kolonistuga blir en man fastspänd över köksbordet, han skållas och mördas. Det hela är ytterst makabert och kriminalinspektör Magnus Kalo och hans kolleger har svårt att komma någonvart med utredningen. Men så händer allt på en gång, för mördaren har fler offer på sin lista – och försöker dessutom röja utredande polis ur vägen.
Tredje graden är en riktigt bra debut av arkeologen och journalisten Liselotte Roll. Somliga trådar hade vunnit en hel del på att knytas ihop lite tydligare och poliskollektivet hinner aldrig presenteras ordentligt, men Rolls första kriminalroman har bra driv, ett intressant upplägg och ett och annat snyggt sidospår.
***
Carin Gerhardsen: Hennes iskalla ögon (Norstedts)
En ung tjej med en kontrollerande pojkvän försvinner under en utekväll på stan, en medelålders kvinna går upp i rök mitt i en skönhetsbehandling och en hunsad hemmafru gör ett oväntat fynd.
Carin Gerhardsen är framme vid den sjätte och fristående boken om Hammarbypolisen. Den här gången står mäns våld mot kvinnor i centrum, allt från fysisk misshandel till mental press, gliringar och psykisk tortyr.
Jag har inte varit odelat positiv mot de tidigare böckerna i den här serien, och slutet i Hennes iskalla ögon faller mig definitivt inte på läppen, men fram till dess är jag riktigt imponerad. Gerhardsen lyckas nämligen med konststycket att göra bladvändarspänning av allvarliga problem, utan att det någonsin blir varken spekulativt eller påklistrat.
***
Val McDermid: Flyktpunkten (Alfabeta)
När Val McDermid är som bäst, då är det få som slår henne. Tyvärr håller långt ifrån alla alster samma klass som t.ex. Dödsdomen eller Ett fjärran eko. Och Flyktpunkten går inte till historien som en av hennes bästa romaner.
Det här är en story om en kidnappad pojke – och mycket mer än så. McDermid leker skickligt med berättarperspektivet och ”lurar” läsaren gång på gång, men mot slutet blir det en gång för mycket. Hon har nog haft riktigt roligt när hon skrev, men som läsare blir man mest trött. Och slutscenen – den hör nog snarare hemma i en halvtaskig filmthriller.
Nej, läs i stället någon av ovan nämnda böcker eller den charmiga Kate Brannigan-serien om du är sugen på McDermid i sommar.