"De som är dumma ska ha det"

Dessutom är han en av huvudpersonerna på årets Bokens dag.

Vi gjorde hembesök hos makarna Jan och Maria Berglin för att söka svaret på den högst berättigade frågan: Var får de allt ifrån?

Ända sedan april har Jan Berglin varit tvungen att hålla hemligt att han är årets Tage Danielsson-pristagare. Extra svårt eftersom han är uppenbart överväldigad av äran, trots att han genom åren fått en rad fina priser.

- Det är ett helt otroligt fint pris. För mig har Tage Danielsson varit en otrolig inspiration. "Grallimmatik" är en av de roligaste böckerna jag vet, jag vet inte hur många gånger jag har läst den. Och jag törs knappt tänka på hur mycket jag har snott av honom genom åren, säger han.

Priset ska gå till någon som verkar i Tages anda. Känner du ett släktskap?

- Ja... Han var också väldigt förtjust i att kombinera det akademiska och det populärkulturella och hittade en balans däremellan.

En annan gemensam aspekt är viljan att arbeta i par. Hasseåtage. Janåmaria. Men på grund av de hårda statuterna, där det står att ett Tage Danielsson-pris inte går att dela, valde juryn att ge priset endast till Jan Berglin.

Något paret Berglin inte grämer sig så överdrivet för. Om Jan Berglin har fått en stämpel av att vara lite hemlig och tillbakadragen så är det inget mot frun Maria, som varit mer eller mindre osynlig under alla år. Och därför kanske missat en del välförtjänt kredd. Hon stannar också hemma när Jan kommer till Linköping för Bokens dag och prisutdelning.

- Han är bra på det där. Han är frontfiguren. Jag gillar inte när det är mycket folk. Och så behöver ju nån vara hemma med hunden, säger Maria Berglin själv, när vi hälsar på hemma hos Berglins i Gävle.

För det är där, i en stor vit villa i Gävle, som några av Sveriges mest omfamnade serier och samtidsskildringar skapas. Där lever och arbetar makarna Berglin, och för dem är arbetet bokstavligen livet. Eller tvärtom.

När de slår sig ner mittemot varandra vid köksbordet ser det ut som i hundratals Berglin-rutor, bara med något mindre näsor. Skygghetsstämpeln tycks ogrundad, särskilt när de är tillsammans, och det känns lyxigt att få sitta på första parkett när två av Sveriges vassaste igenkänningshumorister spånar loss.

Den som har följt Berglins serier känner igen en hel del från parets verklighet i Gävle. Klockan i bilen som fortfarande visar vintertid. Det plötsliga utfallet mot fågelskådare. Kriget mot grannskapets katter.

- Jag försökte bygga fällor och skrämselgrejer. Till slut var det farsan som föreslog angeldon och knallkork, berättar Jan.

- Men vi vill ju inte göra illa dem. Vi försökte att skjuta morotsbitar på dem med luftgevär också, men det hjälpte ju inte alls, säger Maria.

Paret gifte sig redan 1981 ("folk trodde att vi var pingstvänner") och det var då samarbetet började, i en lägenhet i Uppsala. Slånbärslikör i glasen, ett ständigt pågående parti Mah Jong och så satt de på varsin sida köksbordet och tränade seriehumor. Först ritade de varsin teckning, sen skickade de över bordet och satte pratbubbla på varandras teckningar.

Samarbetat har trappats upp sedan dess, och sedan ungefär tio år signerar de serierna med båda namnen.

- Janne brukar ha ett papper där det är fullständigt kaos med gubbar och text överallt. Då tar jag ett papper och ritar fyra rutor och börjar organisera upp. Det är väl skillnaden mellan oss, säger Maria.

- Skämtet och idén kommer i huvudet och i stämningen mellan oss. Sen gör jag grovarbetet medan Maria strukturerar upp och ofta sätter förhöjningarna. Någon detalj eller ny vändning som spetsar till det, säger Jan.

Annars är det ett evigt samlande av händelser, och ett evigt jiddrande, bollande och spånande i jakten på att förvandla samhällets trender och idiotier till publicerbar mitt-i-prick-humor.

Bästa stället för serieskapande är bilen. De kallar det för att "trasha", när de åker runt och spånar om allt och alla de ser.

- Vi åker runt och trashar hela Gävle, helt enkelt. Det är nånting med bilsituationen. Man är i rörelse och vi tycker att vi liksom har frislag på alla andra. Det är bara att kommentera fritt, och har man tur så uppstår det något, säger Jan.

Vänner och släktingar är förvånansvärt befriade från att hamna i Berglins serier. Men de minns när ett par bekanta rustade badrummet, och det råkade sammanfalla med en serie om badrumsrenoveringshysterin med olivoljepiskad sjösten och ferrarimarmor (med punchlinen "men det är väl här ni skiter?").

- De blev lite stötta. Fast vi sa att det inte var de... säger Jan.

Kompisarna är i regel för normala för att skoja med. Själva är de väl också som folk är mest, fast med lite friare yrke och med lite färre utklippta Berglin-teckningar på kylskåpet. Men de har en Berglin-almanacka vid köksbänken.

Badrummet är inte det flådigaste (plastmatta - de lever som de lär), men annars är det ljust och fräscht och välstädat i det Berglinska hemmet. Jans ögonsten är det imponerande biblioteket med rad efter rad av böcker i gammalt brunt skinn.

På övervåningen ligger ateljén - husets till synes enda stökiga rum. Det domineras av Marias skrymmande målningar och skulpturer. Jan har ett förvånansvärt litet skrivbord där han sitter och skissar och tecknar med vänsterhanden, innan Maria tar över och gör tuschvalörerna och akvarellfärgläggningen.

Parets läsarkontakt är medvetet sparsmakad. De vill inte låta sig påverkas, och de har ingen riktig koll på vilken målgrupp de har. Fler 50- än 15-åringar, gissar de.

- Jag hoppas att vi inte är för snälla och inte för elaka. Vi vill nå så många som möjligt utan att bli platta. Stå-upp-komiker blir jag helt ställd av. De är så fruktansvärt fräcka. Allting handlar om sex, och det är så råbilligt, säger Maria.

- Ja, sexskämt är enkla. Vi gör det ju ibland också, och det blir folk jätteglada åt, säger Jan.

Jag ser ju framför mig att ni främst når någon sorts intellektuell medelklass?

- Jo, visst är det väl så. Men det är inte de enda, tror jag, säger Jan.

- Det är svårt att vara nån annan än man är själv. Samtidigt som man inte vill sitta på nån parnass. Vi är ju litterära, särskilt Janne som är boksamlare. Men det är inte bra om vi stöter bort folk, säger Maria, som brukar rensa när Jan blir för ivrig med att slänga in litterära citat.

Hur ser ni på er roll som politiska tecknare?

- De som är dumma ska ha det. Ungefär. Nej, jag vet inte... Vi är väl mer vänster än höger, men med åldern blir det inte lika enkelt. Vi hamnar ofta i bråk med dottern som hugger direkt när hon tycker att vi är högervridna, säger Jan och utvecklar:

- Det som står i övertexten är nog ofta vår röst. I bilderna under sen kan vi säga vad fan som helst. Man kan ju inte anklaga en författare för att vara sin romanfigur.

Jan Berglin blir mer upphetsad när han får frågan om alla namn som dyker upp i serierna. Vringhed, Fjukebratt, Fjätterblad... källan tycks osinlig.

- Vi samlar på namn! ropar han, försvinner ut i hallen och kommer efter en stund tillbaka med en liten hög med tidningsklipp.

- Det här är bara de senaste, säger han och sprider ut de mest fantastiska namnkombinationer på köksbordet. Lars Pommy Lindenbaum. Anna-Bella Jumbe Lätt. Vulf Hessulf. Alla autentiska.

Verkligheten överträffar oftast dikten. Och just tidningsklipp är en ständig källa till input. Maria Berglin halar fram sitt senaste fynd. En annons med rubriken "Testa ditt DNA gentemot Bernadottesläkten". Ett givet frö till en fyrruting så klart. Särskilt med Marias kulspetsanteckning i marginalen - "jag är ju både ordblind och pilsk".

Sen börjar de spåna igen. Alla de där kick-offerna där folk ska cykla i lera och köra bil som styr åt motsatt håll, vad är det bra för? Och varför i hela världen ska Morgan Alling hålla i Handelsbankens inspirationskväll om fonder?

Pressen att leverera fräscht varje vecka är hård. Men de tror inte att de kommer att överge konceptet.

- Man kan bli lite nervös. Så fort man har gjort en som man är lite nöjd med så bara "fan, nu är det måndag igen". Men vi kommer nog inte ändra formatet, och vi kommer att fortsätta följa det som händer. Om världen blir bättre slutar vi väl, säger Jan.