Anfaderns missgärningar häcklas rejält i Carl Johan De Geer iscensättningar. Den adliga eller högborgerliga ordningen har straffats med konstnärligt och kreativt kaos.
Möbler har vänts över ända och försetts med avslöjande bilder och objekt.
1600-talets store industriman Louis De Geer ägde och drev en slavstation i Ghana. Förtryck och utsugning av afrikaner. Man blir inte förvånad. Författaren Honoré de Balzac formulerade en gammal sanning kärnfullt: ”Bakom varje förmögen döljer sig ett brott.” Eller varför inte pluralis: flertalet brott. De Geer blev Sveriges rikaste man.
En kritisk reflektion skulle kunna infinna sig. Koketterar konstnären? Visst skulle det kunna vara radikal chict med ett adligt kändisnamn att satirisera över den egna släkten? Helt ofarligt? Man kan ju bli lite lack på alla välsituerade författare som skriver avslöjande böcker om sin egen släkt.
Men det är inte första gången Carl Johan De Geer opererat som visselblåsare av överklassens omoraliska missdåd. Vi som följt hans konstnärliga gärning ända sedan slutet av 1960-talet måste konstatera att det finns en seriös och upplevd ärlig konsekvens i hans arbeten. Ända sedan tidskriften ”PUSS” dagar och pacifistiska credon.
En viss övertydlighet vidlåder utställningen. Magister De Geer berättar via en ljudslinga om vad allt handlar om. Men jag köper gärna detta. Det är spännande och intressant att lyssna. Och angeläget. Bra att någon envist häver upp sin röst, påminner om orättvisor och alla människors lika värde. Det kan aldrig bli tjatigt.
Carl Johan De Geer arbetar ju ofta med kraftfulla fysiska gestaltningar, med must, färg, allvar och humor. Han har alltid varit något av en tidlös barockkonstnär – så långt ifrån elegant minimalism man kan tänka sig. Och han gör det bra, allsidigt, fyndigt och underhållande med ett starkt innehåll.