Har du läst "Jag är Zlatan Ibrahimovic" av David Lagercrantz och tänkt att det där var väl intressant, men vilket lätt författarjobb. Bara att spela in och skriva ut.
Nej, nej, se hur väl gestaltad boken är. Trots nördfotbollsämnet blir det aldrig trist och man får nästan bilden av att det är Zlatan själv som berättar för just mig.
När jag ringde David Lagercrantz i fredags, han skulle snart åka till Linköping och Humanistdygnet. "Är det stort", frågade han nyfiket, "kommer det mycket folk?".
Alla gånger, sa jag, det är nystart och ett jättefint program. Men berätta, hur gjorde du när du gav Zlatan röst?
Jo, David började mycket riktigt med att spela in Zlatan, massor av timmar. Centrala händelser återvände de till gång på gång.
Sen lyssnade han på banden, verkligen lyssnade, istället för att få dem utskrivna, och varje gång Zlatan använde ett speciellt ord eller uttryck så antecknade David det. Så lärde han sig Zlatans spåkliga idiom.
– Ska man ge en illusion av en annan människa är det en idiotisk idé att bara skriva ner vad han säger, säger David, det blir pladdrigt och hemskt.
Han läste också andra förortsskildringar som Khemiris "Ett öga rött". Sedan skrev han boken, med Zlatans språk. Det finns faktiskt inga citat i hela boken, berättar David.
Men självklart är det Zlatans egen, makalösa resa. Han "var klok nog att inse att han inte kunde censurera sig inför mig", berättar David. Zlatan var helt öppen i samtalen, först efteråt funderade de på om något inte skulle komma med.
Det andra David tänkte på var det litterära. Tempo. Effektivitet. Driv.
Han läste andra fotbollsböcker och upptäckte hur tråkiga de ofta är med match på match. Då bestämde han sig för att bara välja sådana matcher som innebar en vändpunkt.
– Jag ville att det skulle vara en page turner, säger han.
Språket och gestaltningen, det är det som gör boken till en av de största svenska boksuccéerna i modern tid, tror jag. Den finns utgiven i över 20 länder och nästan överallt har den legat på topplistorna.
Är David fotbollsintresserad? Nej, inte särskilt, säger han. Numera följer han Zlatans matcher, men annars, nej.
Var Zlatan jobbig?
– Nej, utbrister David, nej, jävligt bra. Han var jobbig på det bra sättet.
När boken var nästan klar skickade han den till Zlatan. Då var han nervös, erkänner han.
– Zlatan är ingen kille som läser böcker annars, det visste jag ju, jag hade levt som Låtsas-Zlatan i 7-8 månader och hade tagit mig så stora friheter i gestaltandet , så jag trodde att det skulle gå åt helvete.
Men nej då. Inte så. Storyn och greppet var ok direkt.
– Men Zlatan gick loss hårt på detaljer, vi satt i timme ut och timme in i hans hus i Malmö och gick igenom allt. Han blev min språkliga redaktör, ibland tyckte han att jag hade dragit hans förortsspråk för långt eller att jag hade använt ord som fetast och grymmast på fel sätt.
De två kommer från olika världar, det är bara att lyssna på Zlatans sociolekt från förorten och Davids från stockholmsk akademikermiljö. David menar att de "korsbefruktade varandra", de arbetade "ytterst professionellt" men blev inte privata vänner.
Alla hyllar Zlatan Imbrahimovic. Jag håller med. Men jag vill också hylla den nyfikne journalisten och författaren David Lagercrantz som med öppet sinne skildrat hans historia.