Med romanen ?Caribou Island" introduceras David Vann på svenska. Vann, född 1966 och uppvuxen i Alaska, debuterade med den uppmärksammade novellsamlingen ?Legend of a suicide" 2009.
Att döma av citaten på omslaget har i alla fall en del kritiker funnit skäl att ta till stora ord om Vanns roman. Själv vill jag nog placera mig ett stycke ifrån den eventuella hyllningskören.
Vann beskriver några par- och släktrelationer i dåligt skick: krackelerande äktenskap, bitterhet, otrohet, raserade drömmar. Det är ämnen som är beskrivna så många gånger att det krävs ganska mycket för att det ska kännas angeläget. Någonting nytt i tanken eller en mycket skarp gestaltning. Jag hittar varken det förra eller det senare i någon större utsträckning hos Vann.
Romanen utspelar sig i Alaska och kretsar framför allt kring ett par som ska bygga en stuga på en ö, just innan vintern är på väg. De kämpar och sliter mot det hopplösa i projektet och mot sin egen äktenskapliga tomhet. Tillbakatryckta känslor väller till slut fram när livets bekvämlighet blir allt mer avlägsen.
Tanken är nog att bokens miljö ska förstärka dess mänskliga drama. Och för all del, Alaska som fond tillför någonting. Frågan är rent av om inte boken hade vunnit på att sätta landskapets miljö och människor i centrum ännu mer.
I periferin anar man en annan berättelse. Om vildmarksdrömmen i den moderna världen. Tanken på något ursprungligt och mer äkta. Eller om de lågavlönade arbetarnas vedervärdiga verklighet på fiskfabrikens löpande band, där laxarna far fram i slem och blod på väg till butiker någon helt annanstans.
Det livet hade jag gärna läst mer om.