Om den här boken skulle ha ett soundtrack så är det nog ”It’s grim up north” av The Justified Ancients of Mu Mu, mer kända som KLF. Inte för att den technolåten fångar bokens 70-talsatmosfär. Nej. Men på grund av titeln.
Här är vi uppe i norr (Yorkshire, Leeds) och det är minst sagt grymt. Det är mörkt, kallt, blåsigt, regnigt och förbannat hårt att vara människa. Det här är inte ”crime noir” det här är ”crime ultra black”. Extra allt. Nästan inte ett kärleksfullt ord på 350 sidor. Ändå helt förhäxande i sin klarhet. Sin kolsvarta klarsyn.
Det är egentligen märkligt att det sker nu. David Peace skrev Yorkshire kvartetten mellan 1999 och 2002 och någon borde översatt detta tidigare. Inte minst med tanke på alla hyllningar som han fick i sitt hemland, och av storsäljande kollegor som Ian Rankin och George Pelecanos. Men bättre sent än aldrig konstaterar jag och sträckläser Rebecca Alsbergs mästerligt lyhörda översättning.
"1974" är alltså första delen i en sammanhållen bokkvartett där mord, korruption och några få tappras jakt på rättvisa står i centrum. David Peace visar våldets smutsigaste ansikte och du som bara vill småmysa till put-the-kettle-on-deckare som Morden i Midsummer och Miss Marple ska inte göra dig besvär. För här är våldet realistiskt, i närbild och i ultrarapid. Men det är aldrig spekulativt eller snaskigt. Tvärtom. "1974" har en märklig ”renande” effekt och när du lägger den ifrån dig vill du bara ha värme, kärlek och en trygg hand att hålla i.