Vi kan börja med vad "Stomp the yard" faktiskt har. Gott om arga, unga män i tanktops och baggyjeans. Svett som sprutar i slow motion. Rivaliserande gäng och skällande pitbulls. Nattklubbar som tagna ur "Mad Max beyond Thunderdome". Ett frossande i effekter så måttlösa att man undrar om regissören Sylvain White velat göra om våldseposet "300" i stället för en dansfilm.
Vi går vidare till vad filmen inte har: en vettig handling.
Från den inledande scenen, där huvudpersonen DJ och hans kompisar krigar på dansgolvet i ett battle som slutar med att hans yngre bror skjuts till döds, till de avslutande dansmästerskapen kan man inte sluta skruva på sig i biostolen.
Manuset till "Stomp the yard" är så fyllt av klichéer, överdrifter och pekpinnar att "Cosby show" framstår som djup och insiktsfull. Det finns inte en scen som inte går att räkna ut i förväg. Det är "Romeo och Julia". Det är alla collegefilmer som någonsin gjorts från "Nördarna kommer" till "Deltagänget".
LA-hårdingen DJ hamnar hos sin morbror i Atlanta, Georgia, och blir mot sin vilja inskriven på det svarta Truth University. Där möter han kärleken i den vackra April och hamnar i konflikt med skolans dansstjärna Grant, ledare för studentföreningen Mu Gamma Xi och - surprise - Aprils pojkvän.
Behållningen är förstås dansen. Halsbrytande breakdance, popping, locking och crumping, men framförallt något man inte ser så ofta på film - stepping. Det har ingenting med Gene Kelly och klackjärn att göra. Stilen har rötterna i Afrika och utvecklades av svarta järnvägsarbetare som dansade och sjöng för att glömma smärtan och tröttheten.
Tyvärr finns inget av den genuina känslan kvar i Sylvian Whites bildspråk. I stället för att ta vara på kraften i dansen, som i David LaChapelles utmärkta crumpingfilm "Rize", har dansscenerna förvandlats till ryckiga musikvideor. (TT Spektra)