Åh så bra detta är.
Jag vet att jag borde känna motstånd, kanske rentav äckel, mot att 16-åriga Maria inleder en passionerad kärlekshistoria med 40-årige suputen Henner, men det hjälps inte. Daniela Krien skriver på ett så självlysande språk och trovärdigt sätt att jag smälter.
Tyskarna har en dramatisk samtidshistoria att ösa ur. Det är totalitarism, krig, splittring, förtryck och våld. ”Någon gång ska vi berätta allt för varandra” utspelar sig sommaren 1990, de sista skälvande månaderna innan återföreningen. Platsen är en by i Thüringen i DDR, landet som snart ska upphöra att existera. Alla vet att allt kommer att förändras, de vet bara inte hur.
Passion och lögner
I denna ödesmättade tid har Maria flyttat in hos sin pojkvän Johannes på hans familjs bondgård. Där lever tre generationer, minus en farbror som för 30 år sen flydde till väst men som snart väntas hem på besök. Farmor Frieda är nervös och förväntansfull. Johannes besatt av att fotografera. Alla på gården arbetar hårt och Maria försöker göra sig nyttig även om hon helst bara vill läsa ”Bröderna Karamazov”. Jag älskar hur Daniela Krien låter Karamazov-läsningen glida in som ännu en nivå i berättelsen, hur Maria och hennes älskare diskuterar de olika karaktärerna. Bok i bok.
För familjelivet räcker inte för Maria. Hon drabbas av passionen, och låter sig tas av den enstörige Henner i granngården. En stark, tvingande sexualitet, något helt annat än det hon har med Johannes. Maria kämpar med sin lögn, ”den fräna doften av lögn”, och hon skäms fruktansvärt. De smyger sig till hemliga möten då Maria låtsas besöka sin mamma.
Östtysk historia
Mamman är ett kapitel för sig; övergiven av sin man som vill gifta om sig med en tonårig ryska tvingas hon ändå bo kvar hos svärföräldrarna. Något stöd för sin vilsna dotter är hon inte, och pappan förstås inte heller. Av beskrivningen av hennes föräldrar förstår man som läsare varför Maria flyttar in i en annan familj – hon vill få vara barn. Och samtidigt bli kvinna. Helst slippa vara en ”zonengabi”, ”Gabriella från zonen”, som västtyskarna kallade kvinnor från öst.
”Någon gång ska vi berätta allt för varandra” är fylld av ett kraftfullt bildspråk, mänskliga relationer, östtysk historia och personporträtt som stannar kvar hos mig. Otroligt vad mycket hon rymmer på bara dryga 170 sidor, Daniela Krien. Vårens starkaste debut.