”Sök och ni skall finna” viskar en beslöjad kvinna till Robert Langdon från andra sidan av en blodröd flod, medan tusentals skrikande kroppar vid hennes fötter, plågas och brinner, dränks i exkrementer, marteras av helvetets alla kval.
Lyckligtvis vaknar Robert Langdon strax upp ur mardrömmen, bara för att välkomnas av en lika skrämmande verklighet. Han befinner sig på ett sjukhus. Men var? Varför minns hans ingenting?
Liksom tidigare rivstartar Dan Brown ”Inferno”, bok nummer fyra i den galet bästsäljande thrillerserien om Robert Langdon, professor i konsthistoria och världsspecialist i religiös symbolik. Denna gång även expert i vittra chiffer. ”Inferno” är inspirerad av Dantes ”Den gudomliga komedin”.
Eftersom Browns helvetesberättelse strängt taget är pusseldeckare, ska jag bara avslöja tre saker. Att Florens inledningsvis finns på kartan. Att ett galet geni vill göra verklighet av Dantes fiktion. Och att den katolska kyrkan återigen får sina fiskar varma.
Det mesta är sig dock likt sedan ”Da Vinci-koden”. Samma tvära kapitelkast mellan hektisk filmaction och sävligt lärdoms-turistande. Samma, ofta parodiskt klyschig stil. Samma tvådimensionella karaktärer.
Likväl har Dan Brown ett effektivt berättardriv som få andra i genren. Främsta lockelsen är nog ändå författarens fäbless för globala konspirationsteorier (lita aldrig på katoliker eller vetenskapsmän). Och att boken är pepprad med arkitektoniska lönngångar, konsthistoriska hemligheter, chiffer, koder, numerologi.
Bara en sådan sak: varför lanserades ”Inferno” globalt just den 14 maj?
Om datumet skrivs 5.14.13, kan siffrorna baklänges utläsas 3,1415. Närmevärdet för pi.
Snyggt, men hur hänger det ihop med ”Inferno”?
Dantes helvete består av nio kretsar, gärna avbildade som nio koncentriska cirklar. Och pi är ju cirkelns genuint magiska tal.
Ännu snyggare. Men vad betyder det för boken?
Ingenting.