Dan Brown är krystad och konstruerad

Foto:

Kultur och Nöje2005-01-21 00:00

Dan Brown:

Änglar och demoner

Översättning: Ola Klingberg

Bonniers

DAN BROWNS spänningsromanen "Da Vinci-koden" är en av 2000-talets största försäljningssuccéer. Boken bara fortsätter att sälja. Och försäljningen lär ta ny fart när filmatiseringen, med Tom Hanks, har premiär nästa år.

Just nu skriver Dan Brown på den tredje boken med Harvard-professorn Robert Langdon, specialist på religiös symbolik, i huvudrollen.

Tro kontra vetenskap

Tills vidare får vi nöja oss med seriens första del, "Änglar och demoner", som nu, uppbackad av en massiv lanseringsapparat, utkommer på svenska.

I korthet handlar romanen om konflikten mellan gudstro och vetenskap, inkarnerat av Vatikanstaten och det hypermoderna, schweiziska Cern-laboratoriet. En genial, kristen forskare vid Cern har mördats, sannolikt av ett hemligt brödraskap, Illuminati, vars mål är att spränga Vatikanen i luften och förgöra den katolska kyrkan.

Vad Robert Langdon har i historien att göra blir aldrig riktigt klart, för "Änglar och demoner" är en sällsynt krystad, konstruerad och livlös roman.

Rejält usel

Det finns en del att säga om "Änglar och demoner", men det viktigaste kan sammanfattas i ett ord: smörja.

Det är en rejält usel bok. Illa skriven, torftig, extremt långrandig, inte minst i alla de populärvetenskapliga läroavsnitten som Dan Brown frossar i. Han älskar att undervisa läsaren med en påfrestande näsvishet.

Men "Änglar och demoner" är ju en spänningsroman. Så författaren försöker genom bokens 137 (!) kapitel ständigt skapa nervkittlande cliff-hangers och avsluta varje kapitel dramatiskt. Men det blir enbart komiskt när texten sockersötas med klassiska kioskdeckarklichéer som "Han skulle bara ha vetat", "Det fasaväckande svaret skulle komma ett ögonblick senare", "Tiden är snart ute".

Vad mer? Tja, karaktärerna är hopplöst träaktiga, dialogen töntig och miljöskildringen lika fängslande som i den mest urvattnade turistguide.

Kardinalfelet i denna femhundrafemtiosidiga roman är dock att den är så förfärande tråkig. Det är faktiskt en genuint plågsam läsning. Och då får jag ändå betalt för att läsa boken.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!