Jackie Collins: Hollywoodfruar -- den nya generationen
Översättning: Ylva Spångberg
Bra Böcker
TRE MILJONER dollar för en kväll i Las Vegas. Det är inte illa. Men så tillhör Lissa Roman också den exklusiva skara som likt Cher eller Madonna blivit ett med sitt namn.
"Hon hade spelat in sju filmer. Släppt tio bästsäljande skivor. Synts på över tusen tidskrifters framsida. Varit gift fyra gånger." Lissa. Ännu vid fyrtio en superfräsch blondin.
Trots den överdådiga meritlistan är det lite helylletjej över Lissa, som hade Lill-Babs planterats på den amerikanska marknaden. Det känns en smula kymigt för en sensationslysten läsare som utan skyddsnät ger sig hän åt "Hollywoodfruar -- den nya generationen", årets Jackie Collins-roman i översättning.
I jämförelse med Lissa, vars värsta försyndelse verkar vara ideliga äktenskap med män som inte lyckas hålla gylfarna stängda, framstår exempelvis vår egen Kikki Danielsson som en veritabel skandaldrottning, begiven inte bara på alkohol och fortkörning utan även -- i smyg på ett behandlingshem! -- skrupelfri nog att begå värsta falukorvsorgierna. Ni läser väl kvälls- och veckotidningarna?
Kanske borde Jackie Collins lämna Beverly Hills för ett år eller två och bosätta sig i de svenska skogar där de verkliga överträdelserna sker.
Efter -- som det heter i pressmeddelandet -- tjugotre romaner på New York Times topplista kunde hon behöva ett miljöombyte. Få nya perspektiv på rikedomen och berömmelsen, kanske göra en djupintervju med Kikki.
Trots 450 välmatade sidor och en rad angelägna ämnen -- från kidnappning till avsugningar, impotens till mäns makt över kvinnorna i Hollywood -- vill det sig inte riktigt denna gång. Intrigen är tunn, glamouren glansfattig, feminismen futtig.
Collins har väl alltid refererat snarare än gestaltat, men nog var blicken och samhällsanalysen skarpare i romaner som "Rock Star" och "American Star". Eller för den delen i "Hollywoodfruar", 80-talsoriginalet.
Å Lissas vägnar känner man glädje över att hon långsamt får ihop det med en jordnära man, till professionen privatdetektiv. Det tar sin tid, två tidigare förhållanden skall ju avslutas, men den ömsesidiga känslan av avspändhet och attraktion tar läsaren knappast miste på. Eller som det med en representativ formulering heter: "Kemin mellan dem var brännhet."
Romanen som masugn? Kanske ändå inte riktigt. Det kan förstås bero på min bristande inlevelseförmåga, men när alla dessa gestalter -- inte bara Lissa och detektiven -- har "vansinnigt, passionerat sex" (eller något språkligt snarlikt) är det mera som att befinna sig i en frysbox.