Har ni köpt den nyutgivna dvd:n "1940-talets Linköping – en resa i tid och stadsrum"? I så fall är ni inte ensamma, filmen är inget mindre än en lokal dundersuccé. Pratade med Johan Hagesund på Linköpingsförlaget Dibb, som ger ut den ihop med länsmuseet. Hittills har de sålt sanslösa 9 000 ex, av dem är drygt 2 000 till allmänheten och resten förbeställningar från företag. Johan var själv förvånad.
Jag såg filmen häromkvällen. Motsvarar den intresset? Ja, verkligen. Är man det minsta intresserad av Linköping så är den mumma, med Gunnar Elfströms speakerröst och musik av Gunnar Hoffstens trio proffsigt pålagt.
Om ni vill se människorna och vardagslivet kan ni bli lite besvikna, här är det främst miljöer som visas. Märkligt nog syns inte en soldat i denna dåtida militärstad. Säkert speglar det idégivaren Bengt Cnattingius och filmaren, naturfotografen Hans Lindells, egna preferenser. Filmen är från 1942, den är 79 minuter lång och i färg. Dessa nostalgiska, närmast idylliska bilder ihop med Hoffstens bekymmerslösa jazzboogie, när man vet att världskriget mullrade runt om – det är gripande på något sätt.
Och bakgrunden till att filmen alls gjordes är svindlande.
Man ville dokumentera staden i rörlig bild ifall den skulle bombas. Saabs fabrik var ett tänkbart mål.
Linköping? Bombas?
Tänk på det en stund.
Kanske inte så livsviktigt med tomtedräkter i luciatågen eller guldkraven på LHC i det perspektivet.
Linköpings stad betalade halva kostnaden för inspelningen 1942, resten bekostades av sponsring, som verkligen inte är något nytt, om någon trodde det. Fem företag ställde upp, däribland Corren och den socialdemokratiska konkurrenten Östgöten. Som tack fick de varsin filmsekvens.
Företagsfilmerna ligger nu som extramaterial på dvd:n.
Det är fantastiskt att se tidningsmiljöerna. På Corren var den tyskvänlige Eskil Ridderstad både ägare och chefredaktör. På Östgöten basade den senare kände S-riksdagsmannen, miljökämpen och författaren Rolf Edberg. Han sitter ung och dynamisk i kostym och röker och pratar i telefon på filmen.
Inte heller det är så idylliskt som det ser ut på filmen.
Han var stor antinazist (och bästa vän med länsmuseichefen Cnattingius). I december 1943 tog han initiativ till det i all hast ihopkallade Norgemötet på Stora torget. Det blev en mäktig manifestation, då det sägs att uppåt 12 000 människor kom för att protestera mot att nazisterna i Norge gripit studenter och deras lärare.
Jag intervjuade Rolf Edberg 1993 (han dog 1997) om det där mötet. Han mindes det mycket väl. Efteråt fick han som antinazist flera dödshot och en främmande man kom och ringde på hemma hos hans familj, stack foten i dörrspringan och smällde av en fotoblixt. Det gick så långt att Edberg skaffade pistol som han, om jag minns rätt, sov med under huvudkudden. När han provsköt den fick han den hörselskada som han sen drogs med hela livet.
Pistolhistorien säger en hel del om stämningen och spänningarna i Linköping för 70 år sedan.