Plötsligt minns jag allt. Att vi var rädda. Men mest spänningen som bubblade i mig, fotografen Bernt-Ola Falck och tolken Konstantin Ivanov. Det var så svårt. Det var så läskigt. Det var så roligt.
Det var förmiddag i Moskva en slaskig marsdag 1998 och B-O och jag var på vår sista stora utlandsresa. Visst gjorde vi fler reportage ihop, men innan vi hann återvända till Ryssland för en femte reportageresa hade han drabbats av cancern, som sex år senare tog hans liv.
Inget av det visste vi då. Vi var starka och nyfikna, "världsrepoprtrar" från den lilla tidningen och mitt i vårt projekt "Möten i Moskva". Vi kallade det förberedd barfotajournalistik där vi gick och gick och stack in näsan mest överallt. Vi bokade inga intervjuer i förväg, men hade en idé om vilka typer av människor vi ville träffa. Så letade vi upp dem.
Nu var vi hos björntämjaren Pavel Kudrja, 45 år och coolare än cool, en av 1 000 fast anställda artister vid cirkusen i Moskva. Det här var i brytningstiden mellan kommunism och kapitalism, statlig cirkus med tusen artister (varav många turnerade utomlands) var inget konstigt alls.
Pavel såg ut som Zeb Macahan, han älskade sina björnar och att vara rovdjursdressör, det var manligt, tyckte han. Björnen hette Jegor och satt i en mycket trång bur. Pavel förstod inga invändningar, "mina björnar är födda i djurpark, de skulle aldrig klara sig om man släppte ut dem i skogen, de är vana vid männsikor", sa Pavel. Men han var noga med att aldrig använda våld, bara belöning, i uppfostran.
"Vi är partners, Jegor och jag, fast det är jag som är chefen, det får han aldrig tvivla på", sa Pavel lugnt.
Vi drack sött te i hans bastuvarma lilla loge. Det var mysigt. Pavel drog skämt från Sovjettiden och hans vackra partner/assistent Tatjana, f d danspedagog, passade upp på oss.
Sen skulle vi fotografera. B-O tog alla bilder i svartvitt med sin Hasselbladare som vi släpat med från Sverige. Vi riggade stativ och kamera i ett slitet rum intill djurstallarna, som jag minns det var det gröna väggar, kallt och ekande.
Pavel hämtade björnen med en tjock kedja och så skulle han ledas tätt, tätt förbi oss fram till stolarna där han och husse skulle sitta inför kameran.
B-O hade gått in i sin fotobubbla och var okontaktbar. Jag och Konstantin bredvid med block och penna. Pavel sa: "Håll in armarna, inget flaxande, inte en rörelse, en björn kan reagera reflexmässigt på det, en björn slår hårt och oväntat, han varnar inte som en tiger."
Vi stod still. Mycket still.
Jegor lufsade förbi, väldig och mörk, utan en blick på oss.
Och B-O fick Bilden. Igen.
PS. Läs mer om utställningen här bredvid.
Cirkusen finns kvarTolken Konstantin och vi blev vänner för livet efter våra reportageresor tillsammans. Nu hälsar han i mejl och berättar att cirkusen är kvar och att den fortfarande är statlig. I sommar hoppas jag att han kommer hit och hälsar på.