Michael Cunningham visar en förmåga till inlevelse i vitt skilda psyken och är även en känslig och elegant stilist.
ny bok
Michael Cunningham: Ett hem vid världens ände
Översättning: Rebecca Alsberg
Albert Bonniers förlag
Det brukar finnas anledning att dra öronen åt sig när en utländsk roman presenteras samtidigt som filmen den givit upphov till. Men nu heter författaren Michael Cunningham, och den som läst mästerverket "Timmarna" (1998) -- eller sett filmatiseringen -- lockas säkert att också ta del av "Ett hem vid världens ände" (från 1990), Cunninghams genombrottsroman efter debuten.
Jonathan och Bobby växer upp i Cleveland, Ohio. Som 25-åringar återförenas de i New York för att dela lägenhet och liv tillsammans med Clare. Var och en av de tre är förälskad i de båda andra. Bobby och Clare inleder ett sexuellt förhållande; Jonathan håller sina älskare utanför hemmatriangeln. De flyttar ut på landet när Clare fött en dotter som blir allas barn, och...
Nej, ytliga kortreferat gör inte den 450-sidiga boken rättvisa. (Baksidestexten är också snudd på missvisande.) Utifrån de nämnda tre personerna och deras komplicerade relationer med varandra och andra utvecklas romanen till en rundmålning av amerikanskt 70- och 80-tal och det som kallas "vår tids vanor" -- utelivet, filmerna, musiken, knarket, skör gemenskap, köttsliga eskapader.
"Barndomens undergång" ackompanjeras av marijuanajointer, Jimi Hendrix, Mick Jagger, Van Morrison. 1969 års Woodstockfestival -- och de som var där -- har kultstatus. Tidens undertext handlar om kaos och längtan.
En fjärde huvudperson är Alice, Jonathans mor. I nära trettio år var det "de där små vardagliga detaljerna" som fick henne att avstå från att lämna sin man. Med sina försök att ta över sonens liv kom hon i stället att suga all kraft ur Jonathan.
Döden är samtidig närvaro och frånvaro: Bobby vill vara både sig själv och sin storebror, han som dog i samband med en vild fest. Jonathan har också "lojaliteter utanför de levandes värld", han förnekade en syster redan innan hon föddes död, och i aidshotets 80-tal söker han oroligt sjukdomstecken hos sig själv medan hans sexpartner Erich tynar bort.
Lust och förlust, förväntningar på en kärlek bortom konventionerna -- omöjliga att infria. Jonathan hoppas ändå hela tiden på en allt förstående och förlåtande kärlek. Inte förrän han upplever sig vara närvarande i sitt eget vuxna liv slutar han leva för framtiden.
Cunningham kan påminna om Joyce Carol Oates, men de är också mycket olika. Oates är den engagerade samhällskritikern som inte skyggar för våldet. Cunningham visar en förmåga till inlevelse i vitt skilda psyken och röjer en märkligt väl utvecklad observationsförmåga i skildringen av såväl inre som yttre reaktioner. Framför allt är han en känslig och elegant stilist som förnöjer sina läsare med överraskande bilder och liknelser. Och en lakonisk humor: "På ett bageri lär man känna det lokala missmodet".
"Timmarna" blev en utsökt film. Återstår att se om "Ett hem vid världens ände" lika framgångsrikt låter sig överföras till filmduken. Hur som helst: läs boken först!