Det tidiga 90-talet är långt borta. Kevin Costners pund har sakta sjunkit i värde sedan framgångarna med "De omutbara", "JFK", och, framför allt, "Dansar med vargar", som plockade hem hela sju Oscar.
Då röstades han fram som en av de vackraste människorna i världen. Ett drygt decennium senare valde han att visa upp sig i bara födelsekostymen i "For love of the game", men scenen klipptes bort eftersom testpubliken började skratta. Nej, Costner har inte riktigt hittat rätt på senare år.
Quentin Tarantino gav ny gnista till John Travoltas karriär genom att plocka med honom i "Pulp fiction", och något i den stilen skulle även Kevin Costner behöva. Någon som kan placera honom i ett oväntat sammanhang och plocka fram nya sidor hos honom.
"Mr Brooks" verkar till en början vara just ett sånt sammanhang. Regissören Bruce A Evans tar fasta på Costners förmåga att spela en "vanlig man", nedtonad, sansad och vänlig. Den personligheten laddas sedan med något helt annat, en törst efter blod och mord som är omöjlig att släcka.
Så på papperet ser det bra ut, men som film funkar det bara hjälpligt. "Mr Brooks" är en grund historia som nöjer sig med att förklara huvudpersonens agerande med att det är "som en sjukdom". Det hade väl kanske inte varit hela världen om man kompenserat med en rejäl dos spänning. Men så mycket av den varan finns det inte heller.
Och när Costner har, ska vi säga, "otur" med en sax i slutet av filmen så slår plötsligt dramatiken över i ofrivillig humor. Aj då.