En coolare tant än Birgitta Stenberg får man leta efter. När hon skulle vara med på Linköpings Bokens dag 2004 med sin roman "Alla vilda" fick jag nästan hicka inför intervjun jag skulle göra.
Gud vad tuff hon verkade. Frisläppt. Sexig. Osentimental, rakt på sak, ja, kanske hård.
Ju mer jag läste i hennes böcker, desto mer fascinerad – och rädd – blev jag.
Men så fel jag hade. Förstås. Birgitta var verkligen rak och osminkad, men vänlig, varm och stödjande. Jag kände mig mer som en respekterad kollega i skrivandet, än som en obildad skit som inte var med under "hennes" tid på 1960-talet.
Hon berättade om sin kärlek till ön Åstol, om livet hon och bortgånge maken hade där som fiskare och biodlare. Nu hade hon en bikupa kvar, bara en, hon ville så gärna höra det första vårsurret igen.
Maken Håkan Lagergren gick klädd i klänningar som hon sydde åt honom, så ingen ska inbilla sig att de var "vanliga".
Nu levde hon med ett gift par och sa:
"Jag har ett förhållande i en triangel. Om det är svårt? Nej, men man måste vara uppmärksam på att man inte favoriserar någon. Å andra sidan slipper man en massa tjafs som det lätt blir när man är två och bara har varandra."
En lång period höll hon, och konstnärskollegorna, på med amfetamin. Förutom röken och kröken. Det tog nästan livet av henne. Men så träffade hon paret Mannerheim, Augustin och Brita, på Grensholm utanför Linköping.
Där fick hon bo i en stuga och avgiftas, sega sig upp ur depressionsgropen och börja skriva igen. Utan droger. Det var perfekt, sa hon till mig, han var poet och hon var psykiater. De räddade mig.