Vem är Theodore Mandelsten? Etablerad utrikeshandelsminister i "F:s" regering. Ett mediesmart varumärke; en tjusig legering som inget fäster på, varken "kritik, alkohol, glädje, kärlek."
Vem är han?
Huvudpersonen i Claes de Faires nya roman "Ministern" är kanske en livslögn på spåren. Eller så är han bara uttråkad. Har svårt att relatera till kvinnor, och sig själv - vad är offentligt. Privat. Sant och falskt.
Vad och vem är äkta, när aktiebolaget Jag oavbrutet kan omformateras, ändra strategi.
Det finns en hel del att säga om statsrådet Mandelstens fasadklättrande, kanske-känslor och kärlekslösa ensamhet, och det flytande rollspel han deltar i.
Och de Faire blottlägger.
Han kan den här världen/världarna. Möjligen till och med alltför bra; språkhanteringen är suverän, exakt och utförligt presenterande. Men ibland vill jag ändå protestera: Men hallå, stopp, det räcker nu. Manegen är krattad nog. Gå vidare.
Mycket föreställande vatten ska ändå rinna över den samtida vridscen, bestående av ren fiktion och lätt (de)maskerad verklighet, som medieexperten Claes de Faire förfogar över.
Produkten Theodore Mandelsten ska minnas sin bekräftelsesökande uppväxt tillsammans med fadern, på 1980-talet framgångsrik reklamman.
Han ska vidare, medvetet, förälska sig i en annan produkt-i-vardande, rocksångerskan Sara-Lucia. Tillsammans blir de ett "powerpar" i tiden; han ett "statsråd med rockstjärnestatus". En, ska det visa sig, fatalt dekonstruerande fabrikation.
Allt har ju nämligen - än så länge - ett pris.
Och uppföljaren till "Alla lyckliga familjer liknar varandra", en roman om överklassens tomma förtvivlan, är också den ett slags (symbolisk) moralitet. En psykologisk thriller, snarare än satir. Kompetent, välskriven; rent av skrämmande och raffinerat modern.
"Det finns alltid en vinnare och därmed också en förlorare". För en politiker kan fallet bli tungt. Tills en ny persona, ytlig identitet, satts på plats.