Lars Saabye Christensen: Maskrosfamiljen
Översättning: Ingrid Ingemark
Wahlström & Widstrand
LARS SAABYE Christensens "Halvbrodern" (2002) var en 700-sidig släktkrönika som fick kritiker att droppa namn som Garcia Márquez och Göran Tunström. Och visst, det är något magiskt med Christensens berättande, att liksom i ett enda svep lyckas återkalla en hel epok, levande och varm, reflekterad i den svärtade sorts skrattspegel som är familjen.
I "Halvbrodern" rundmålas 1900-talets Norge med 60- talets Oslo som replipunkt. I uppföljaren "Maskrosfamiljen" är det också 60-tal och Oslo. Kirkeveien har ersatts av "den stora lägenheten på gatan bakom Slottet" men det gör ingen större skillnad, känslan är densamma. Den ömtålige Barnum är i sin tur ersatt av den "tvåkönade" misantropen Ladyboy, och i mormödrarnas ställe återfinns en sadistisk faster som övertagit vårdnaden efter föräldrarnas självmord respektive sammanbrott.
Mycket är sig alltså likt, men framför allt känns stilen igen. Lätt som en fjäder och samtidigt så visuell, så oerhört innehållsrik. Ta bara följande scen, där Ladyboy just anlänt till den harmynta grannflickan Emilies födelsedagskalas:
"Och alla i rummet vände sig om samtidigt, de finklädda flickorna, små kvinnor, miniatyrer, de smala midjorna som cocacolaflaskorna de höll i med bägge händerna, nagellacket, röda sugrör med en droppe längst upp, de glänsande läpparna och ögonen, särskilt de svarta ögonen som gled förbi mig, denna nyfikna blyghet och mitt ibland dessa äkta kopior, rakt under ljuskronan framför presentbordet, stod Emelie lika vilsekommen här som på skolgården, här på sitt eget födelsedagskalas, ensam bland gäster som hade kommit för att det var synd om henne, men inte bara det, här kunde de också mäta sin skönhet, för i Emelies närhet blev till och med de fulaste av de söta ännu vackrare."
Emelie och Ladyboy har utanförskapet gemensamt, annars ingenting. Ladyboy bevistar endast motvilligt hennes kalas och är ofta elak mot henne. Han/hon har funnit en masochistisk njutning i sitt utanförskap och får en kick av att misshandla och misshandlas, av att förakta och föraktas.
Naturligtvis handlar det mycket om normer, inte minst könsnormer, och vad som händer om man överskrider dem. Och det är gott om allusioner. När Ladyboy får huvudrollen i en skolpjäs är det Kung Oidipus som ska sättas upp; hans/hennes första sexuella erfarenhet äger rum invid en svart skogs-tjärn med en huggorm och en biblisk Eva-gestalt i birollerna; pappa uppfinningsförsäljaren visar vid ett tillfälle stolt upp en prototyp av tidernas kanske mest normgivande uppfinning: en modell av den så kallade metern i Paris ("exakt en tionmiljondel av avståndet mellan Ekvatorn och Nordpolen") och så vidare.
Det hade lätt kunnat bli överlastat. Men Christensen är en balanskonstnär, den mellanmänskliga dramatiken hamnar aldrig i skymundan, reduceras aldrig till ett redskap. Eller tvärtom: metanivåerna finns hela tiden där, men utan att bryta förtrollningen.