För tredje, men knappast sista, gången återvänder Carlos Ruiz Zafón till Barcelona och bokhandeln Sempere & Söner. ”Himlens fånge” vimlar av referenser till föregångarna – ”Vindens skugga” och ”Ängelns lek” – och till den snåriga lek med faustiska motiv, mystiska författare, förkomna böcker, labyrintiska bibliotek, glödande romantik och spansk 1900-talshistoria som bär författarens signum.
Ett lockande intrigmakeri, dessvärre belastat med en hel del schabloner och lättköpt effektsökeri.
Ramhandlingen är förlagd till slutet av 1950-talet och Francoregimens diktatur. Att skriva eller kränga böcker har sina bittra avigsidor, märkbara även för jagberättaren, den unge känsloridne Daniel Sempere, och hans luttrade far. Efter ett oväntat besök i bokhandeln tvingas så medhjälparen Fermín avslöja hittills fördolda upplevelser under krigsåren. Romanens ”äventyr” kan börja.
På ökända Montjuïc-fängelset år 1939 dyker bekanta ansikten upp, bland dem David Martín. Mannen bakom försvunna verket ”Ängelns lek”(samt fiktiv kollega till Julián Carax, författare till ”Vindens skugga”).
Viktig för händelseutvecklingen är också klassikern ”Greven av Monte Cristo” – litteratur utmanar, och befriar.
Fängelsechefen, sedermera kulturminister, är en streber med finlitterära ambitioner. Honom är varken Ruiz Zafón eller Daniel Sempere färdig med. Fortsättning lär följa…
Allt länkas alltså samman; de metalitterära synapserna är välsmorda, miljön suggestiv och personteckningen rätt skral. Underhållande, men tunt. Böcker har som sagt sina sidor. Carlos Ruiz Zafóns säljer.