Care Santos: De gömda rummen

En stad – Barcelona – och ett samhälle i omvandling. Ett ståtligt borgarpalats, herrskap och tjänstefolk; fiendskap och passioner, samt ett par väl dolda familjehemligheter.

Den katalanska författaren Care Santos har försett ”De gömda rummen” med stoff tillräckligt för en hel svit av släktromaner. Hade hon lockats till en fortsättning, råder annars ingen brist på inspiration, alltifrån 1800-talets följetongsskrivande fixstjärnor till bästsäljaren Carlos Ruiz Zafón.

Centralfigur är porträttkonstnären Amadeo Lax, född 1889 som äldste son i en förmögen borgarfamilj. Nära fyrtio år efter hans död reser sondottern och konstintendenten Violeta till Barcelona för att bese farfaderns stora och märkliga fresk av sin hustru Teresa, innan den tas bort från sin ursprungsplats.

I samma veva får hon ett brev, vars innehåll låter ana hittills okända förbindelser.

Som väntat väcker jakten på ”den sanna historien” om Amadeo och Teresa ett och annat skuggväsen till liv. Pusselbitar samlas in, och omstörtande ögonblick ur familjen Lax familjearkiv knyts an till betydelsefulla händelser i stadens historia.

Att författaren dessutom konsekvent undviker rak kronologi medför också att vitala hemligheter avslöjas relativt tidigt i boken. Lite snopet kan tyckas, men gör den inte sämre.

Bara mindre konventionell.

Det är framför allt med den levande skildringen av Barcelona decennierna runt förra sekelskiftet som Care Santos engagerade författarröst fängslar som mest. Tiden, miljöerna och det färgstarka persongalleriet (inte minst kvinnorna!), förstärkt av historiska gestalter.

Och om den nutida ramberättelsen tycks väl tunn, så har den i alla fall det goda med sig att kvaliteten på annat framträder desto bättre.