Även Nobelpristagare borde ha rätt att vila i frid skriver Henriette Zorn efter läsningen av Elias Canettis postumt utgivna "Party under blitzen"
NY BOK
Elias Canetti:
Party under blitzen
Översättning: Per Holmer
Forum
Vid upprepade tillfällen lär Elias Canetti ha påpekat att han med avsikt lämnade flera arbeten ofullbordade för att slippa offentliggöra dem. Eftervärldens klåfingrighet finns det många exempel på och här är nu ännu ett. Texterna i volymen "Party under blitzen" ges ut efter Canettis död och utan hans tillåtelse men tryckningen sker "rent principiellt i Canettis anda", enligt efterordets minst sagt flummiga motivering. Även Nobelpristagare borde ha rätt att vila i frid.
Det hindrar emellertid inte att Canettis retrospektiva minnesutflykter till hans tid i England understundom är både intressant och ganska upplivande läsning. Namedropping (så till den grad att boken är försedd med ett sak- och personregister), skvaller på hög avklarnad språklig nivå samt några skarpa iakttagelser där centraleuropén Canetti -- ibland väl etnocentriskt -- funderar över britternas kylslagna natur.
Tillsammans med hustrun Veza flyttade Canetti 1938 från Wien via Paris till London och levde där ett par decennier. I Storbritannien var han då inget namn men med ovanlig fingertoppskänsla lyckades han ganska omgående ta sig in i kretsen av överklassfolk och intellektuella.
I "Party under blitzen" ligger stilen nära dagbokens men utan att bli särskilt personlig. Iakttagaren och lyssnaren Canetti avslöjar sig, han framstår som en spionerande gäst i den brittiska verkligheten. Canettis lilla lustmord på T.S. Eliot är förstås rolig läsning, mindre roligt är det stora på forna älskarinnan Iris Murdoch. Det är bara unket manschauvinistiskt. Och elakt.