Här möts gammalt och nytt. Björn Ekegren tillämpar en uråldrig egyptisk tradition med sandgjutning, då han skapar sina formsköna och färgskimrande glasskulpturer. Brodern Stellan Ekegren är hypermodern i bildspråket, där motiven domineras av kvinnofigurer, låt vara tidlösa men framställda med en reducerad och avskalad stilistik som känns helt kongenial. Besöket på Dubergska gården ger enbart positiva upplevelser.
Det finns en betvingande magi i målningarna, som nog får betraktas som idébärare mer än som aktstudier. Ju mer Stellan Ekegren arbetar på motivet, desto svagare blir det. Till gåtfullheten bidrar de egendomliga, fantasieggande titlarna. Katalanska influenser? För mig ter det sig fruktlöst att spekulera i inspirationskällor eller dolda budskap. Men ögonen och alla sinnen får jobba i denna sinnliga sfär, som mobiliserar lagrad energi i mödosamma motlut på vandringen till ett hägrande förklaringsberg.
Stellan Ekegrens stora styrka är ämneskoncentrationen. Jag tycker mycket om hans figurmåleri, som är djupt personligt trots den traditionella genren. Ett måleri svårt att definiera eller omgående ta till sig; det lever kvar i minnet och sinnet.
Björn Ekegren då, glasskulptören? Är han lättare att tas med? Ja, kanske är hans källor mer uppenbara, influerade av såväl finskt som turkiskt konstglas, för att inte nämna egyptiska arkeologiska fynd. Titlar som "Pinari", "Vellamo" och "Siax" ger ledtrådar till ursprunget. Hur som helst spårar jag inspiration från flera håll, däribland den berömda Narmers palett, som väl Nefertiti använde sig av.