"I woke up this morning, what an awful way to start a day" Så börjar "Where we lay our bones" och på den vägen är det. And we should die of that roar väser, kvider, ryter och viskar sig genom en platta om livets orättvisor, om död, elände och frustration över att inte riktigt få tillhöra och räcka till. Skulle det göras en total bodyscanning av Hardy Hum, artistpsuedonymen bakom And we should die of that roar, är jag säker på att de urgamla bluesfädernas vishet och rockhistoriens alla klassiska riff skulle upptäckas där i hans dna. Visserligen skakat, omformat och nedmalt men det skulle finnas där. Den säregna bluespunken, och det nyfikna genreöverskridande sökandet från tidigare finns kvar men renodlat, utvecklat och raffinerat på ett utsökt sätt. Resultatet är på många sätt briljant och imponerade. Det är omöjligt att värja sig mot låtar som den vackra ökenhymnen "All we are", fuzzmanglet i "Blood on our hands", boogiestompet i "Big Bright Sun" eller det rökiga jazzanslaget i skivans titelspår för att ta några uppenbara exempel.
Dessutom - det LÅTER fantastiskt bra rent ljudmässigt. Att producenten, och Hardy Hums partner in crime, Kenny Lundström i Kapten Studios spelat en viktig roll råder det ingen tvekan om.