Det har gått 25 år och Clay, huvudpersonen från Easton Ellis debutroman "Sköna förlorare" (1986), kommer åter till Los Angeles. Han har halvhjärtat axlat rollen som manusförfattare och producent i filmbranschen. Så hittas bekanta i hans närhet mördade på de mest utstuderade och bestialiska sätt. Clay får konstiga och hotfulla sms och märker att en blå jeep förföljer honom och står parkerad utanför hans hem. Han träffar b-rollsskådisen Rain och får henne i säng med löftet att fixa en roll åt henne i ett filmprojekt han jobbar med. Efter hand som nojan växer får Clay rådet att lämna Rain.
Visst låter det som en halvtaskig deckare? Det är det också, men kryddad på omisskännligt vis av Bret Easton Ellis. I hans böcker är alla jägare eller byten. I den ytliga och till synes perfekta överklassvärlden, den polerade, solbrända, parfymdoftande är kärlek och känslor bortkopplade. Här härskar egoism självömkan och en galopperande själslig tomhet. Ultravåld och mänsklig ondska gör sig visst intressantare i en till synes underbar överklassmiljö, men Bret Easton Ellis har gjort det här förut och så mycket bättre både i debuten och "American Psycho" (1991). Nog borde en så begåvad författare kunna komma med något mer? Man misstänker att det ligger ett visst sug efter dollar bakom den här uppföljaren. En orsak som passar som hand i handske för "Imperial bedrooms".