Det börjar med att ett barn föds. Det är Läckbergs huvudfigurer Erica (Claudia Galli Concha) och Patrik (Richard Ulfsäter) som får sitt första. Glädjen borde vara total på BB men Ericas mamma är klart distanserad. Strax därefter dör båda Ericas föräldrar och lämnar efter sig sitt hus som Erica tar över till de ödesmättade orden "Fjällbacka är paradiset på jorden".
Snart dyker en man upp och hävdar att han är Ericas halvbror. Efter den chocken hittas mannen död och en spiral av mer eller mindre osannolika och våldsamma händelser dras igång. Två parallella historier, en nutida, och en som äger rum under krigsåren visas upp för att lösa mysteriet. Eller mysterierna, det är många trådar som ska knytas ihop när Erica börjar undersöka sin mammas hemlighet och hennes snokande rör upp känslorna i flera generationer.
Lika knepigt som det blir för Erica att få klarhet blir det för publiken att riktigt hänga med och framförallt att känslomässigt investera i rollfigurerna. Konstruktionen blir väl tydlig när hon träffar flera åldrande vittnen som mumlar "du ska få veta sanningen" men går åt i Midsomer-takt innan de hinner tala ur skäggen.
Filmatiseringarna av Camilla Läckbergs böcker har hittills sänts på tv med mycket varierande kvalitet. Förväntningarna är därför inte direkt på topp inför den här bioversionen. Utan att vara nyskapande eller superrafflande är den emellertid kompetent gjord, snyggt filmad och med många bra skådespelare ner i varenda liten biroll. Exempelvis Amanda Ooms dyker upp i en minimal roll, och påminner om att hon borde synas så mycket mer i svensk film. Veteranen Inga Landgré är ljuvlig och nykomlingen Edvin Endre klarar sig mycket fint i den här historien, som lyckas paketera nostalgi, nazister och svensk delad föräldraledighet i en rätt typisk sommardeckare. (TT Spektra)