Lars Vilks bevistar världens alla antiislamkonferenser på någon sorts pseudoyttrandefrihetsturné. Sportjournalistnestorn Bosse Hansson snackar om "svartingar" i direktsänd radio.
Japp, det är mycket nu. Och högljutt.
Det som blivit allra tydligast under dessa veckor av kultur- och yttrandefrihetsdebatt är att det i vårt land finns väldigt många människor som i dessa frågor känner sig utanför och ifrågasatta på ett grundläggande plan. Direkt efter att Bosse H gjorde bort sig samlades något sorts gubb-all-star-team med Ulf Nilson och Arne Hegerfors med flera, för att med emfas hävda allas vår rätt att säga svarting, nigger och negerboll.
Jag kan hålla med om att det blir lite väl stor uppståndelse ibland, och att konsten ska vara fri och att yttrandefriheten är grundläggande i en demokrati och sånt. Men jag tycker också att var och en faktiskt har ett ansvar att titta över kanten på den där negerbollen och i alla fall försöka se världen i ett lite vidare perspektiv.
Samtidigt som allt detta händer avslöjas att romer inte får hyra bilar på Statoil. I Malmö sprängs det bomber och kastas sten mot judiska förskolor. Detta är så klart inte Tintins eller Bosse Hanssons fel, men jag tror att det vore välgörande att i alla fall pröva tanken att det kan finnas ett samband. När slentrianrasismen är fullständigt accepterad i våra fikarum och barnkamrar är steget inte helt långt till att legitimera fördomsfullt snack om "de tjuvaktiga zigenarna" och annan bullshit.
Och där tänker jag att konsten och populärkulturen har en unik möjlighet att gå i bräschen för ett humanare samhälle. Och att journalister som jag och Bosse Hansson faktiskt har en skyldighet att vara någorlunda i takt med samhällsutvecklingen.
Bosse och hans gäng har i sina försvarstal på ett nästan maniskt vis hänvisat till hur det var "på deras tid", och detta förbryllar mig. Jag tänker ju att allas vår tid är nu, oavsett hur gamla vi är. Men så är det tydligen inte (i Aktuellt förtydligade sedan Tommy Engstrand att hans och Bosses tid var på 30- och 40-talen).
Så låt mig avsluta med ett litet kulturtips. "På min tid" (90-talet) gjorde gruppen Jävlaranamma en låt som heter "Karneval i stan". Den är mycket rolig.