För drygt 25 år sedan lyckades Steven Spielberg göra den perfekta matinéfilmen. Indiana Jones var född. Många har försökt att göra om det. Några har varit nära. Och jag måste säga att den första "National treasure"-filmen var ett ovanligt underhållande försök. Historien om skattjägaren Ben Gates som löser historiska pussel in absurdum var befriande töntig, sanslöst osannolik och med den där perfekta glimten i ögat.
Uppföljaren börjar lovande. Snygga inbrott mot bakgrund av historisk och teknisk hokuspokus men "Hemligheternas bok" tappar bort charmen. Nicholas Cages uppblåsta agerande tröttar ut mig och filmens bov är allt för löjlig. Först jagar han Cage i en trist biljakt och kraschar bilar över halva London och sen blir de, typ, kompisar? Näe, det håller inte. Avslutningen känns bara lång och meningslös.
Istället för att glädja mig över det roliga utspelet hos veteranerna Jon Voight och Helen Mirren i två biroller irriterar jag mig över löjliga produktplaceringar och överdriven amerikansk presidentdyrkan. Nu får man istället hoppas att Spielberg fortfarande kan leverera. Fjärde versionen av Indiana Jones kommer i maj.