BOK
Jorge Luis Borges och Adolfo Bioy Casares
Sällsamma historier
Över: Torsten Ekbom
Rönnells Antikvariat
Länge tyckte jag om att gå vilse i nya städer. Finns inget bättre sätt att lära känna den främmande stadens puls, gränder, caféer, människor. Bli ett labyrintens offer, sedan, gradvis, dess medkonspiratör.
Numera nöjer jag mig med att gå vilse i mig själv. Som när, jag vet inte för vilken gång i livet, läser den kinesiska filosofens Chuang Tzus berömda dröm.
”Chuang Tzu drömde att han var en fjäril, och när han vaknade visste han inte om han var en människa som hade drömt att han var en fjäril eller en fjäril som drömde att den var en människa.”
Jag återfinner denna olösliga paradox – eller tillhör du de lyckliga få som verkligen vet vem och vad du är? – i ”Sällsamma historier”, en samling med just sällsamma historier från hela världen som argentinska författarvännerna Jorge Luis Borges och Adolfo Bioy Casares samlade på under decennier.
Deras sista samlingsvolym utkom 1953 och det är den som nu – äntligen! – utkommer på svenska i Torsten Ekboms översättning (med ett utmärkt, essälikt efterord, givetvis av Ekbom själv), publicerad av en av den svenska förlagsvärldens raraste blommor, Rönnells Antikvariat
Jag läser på måfå, tillåter mig stillsamt att gå vilse, i ”Sällsamma historier”. Redan från 1920-talet samlade Borges och Bioy Casares ”sanna”, märkliga historier från hela världen. Borges behöver knappast närmare presentation, men även Bioy Casares är en given litterär storhet, åtminstone i Latinamerika. Framför allt genom sitt magnum opus, den föredömligt korta, utsökt lakoniska romanen ”Morels uppfinning” (1940), en av den fantastiska litteraturens mästerverk. Tydligen är tv-seriefenomenet ”Lost”, som jag själv aldrig sett, inspirerad av ”Morels uppfinning” (på svenska i Panache-serien 1989).
Jag rekommenderar att läsa ”Sällsamma historier” just på måfå, med lätt, njutningsfull hand. Författarduon tar sig många små och stora friheter. De lägger till och drar ifrån jämfört med ”originalen”, friserar efter behag, leker med källorna. Så tillskrivs exempelvis Jean Cocteau den klassiska, mångsekelgamla historien om Döden som har ett (för motparten) livsavgörande möte i Ispahan.
I ”Sällsamma historier” möts det märkvärdiga och till synes poänglösa. Volymen innehåller hundratalet historier. Vissa är påfallande mångordiga– flera sidor långa! – andra lakoniskt formulerade paradoxer på några få rader. Duons stilideal är genomgående stramt, återhållet, närmast sakligt.
Det är på en gång storartad litteratur och litterärt skojeri på hög nivå.
Det är en roande, drömlik och smått magiskt, inspirerande läsning. Vars inflytande över den latinamerikanska boomen är lika uppenbar som svåröverskådlig. Under läsningen slås jag plötsligt över den potentiellt avgörande betydelsen för en annan lakonisk favoritförfattare som rimligen måste ha influerats av ”Sällsamma historier”, guatemalanen Augusto Monterroso (1921–2003). Som är litteraturens svar på renässansens sofistikerade miniatyrmåleri.
Så lyder Monterroso historia ”Dinosaurien” i sin helhet:
”När han vaknade stod dinosaurien kvar”.
Fortfarande efter decennier gör mig denna ”miniatyrroman” lika yr som förtrollad. Den får mig, förundrad, att återigen gå vilse i mig själv. Liksom många ”romaner” i ”Sällsamma historier”.
Jag, och kanske även du – två sällsamma historier?