Minnesbok
Enmansarmé i fladdrig kavaj
Minnen från Lasse Jonssons tid som kulturredaktör
Red: Lars-Ola Johansson
Dibb förlag
Vem minns inte journalisten Lasse Jonsson (1927-2007) på Östgöten? En ensam man i svart kavaj och med ostyrigt grått hår, hjälpligt tillbakastruket, som sågs gå på gatorna i Linköping. Kanske var han på väg till en presskonferens i stadshuset, kanske till en jazzkonsert? Som grön journalist var jag lite rädd för denna djupt bildade, äldre kollega som gav ett hemligt, närmast nervigt, intryck. Dessutom såg jag ju i tidningen Östgöten att han skrev bra. Förbaskat bra.
Hans opretentiösa Go´morron-spalter slog an något hos mig, kan man skriva så?
Nu har fem gamla kollegor och vänner i Lasse Jonssons minnesfond samlat ihop texter och bilder till en minnesbok. En sån välgärning!
Fin och varm
Det är en fin och varm liten skrift på 70 sidor som berättar om arbetarungen som växte upp i Björsäter med en ensamstående mor. Han jobbade i skogen och på sågverk och sålde noveller som han skrev på fritiden. Aldrig att han tänkt sig att bli skrivkarl på heltid, men när tillfälliga kroppsarbeten försvann så fick han tänka om.
"Jag hade en romantisk inställning till skrivandet. Fast anställning på en tidning var för mig detsamma som att få friheten beskruren, att tvingas in i en fällas. Några journalistiska ambitioner hade jag inte", sa han i en intervju med Torbjörn Gustavsson (nu Corren-skribent, då politisk redaktör på Östgöten) som finns återgiven i boken.
Istället blev han närmast en journalistisk institution. Kulturredaktör och kommunreporter i en och samma person på Östgöten där han skrev från 1960 till den sorgliga nedläggningen 1997.
Lynnigt humör
Han intervjuade Tomas Tranströmer, som var fängelsepsykolog på Roxtuna, upptäckte poeten och levnadskonstnären Sven Lyra, skrev egna recensioner, verser och nyhetsartiklar i en frenetisk ström. Han hade ingen familj och inget stort umgänge, utan levde ut i sitt skrivande, på redaktionen.
Boken är full av korta bilder och interiörer. Underbart roliga att läsa allihop. De berättar om tiden då redaktionerna hade plats för de udda människorna. Ofta duktiga skribenter, ofta självlärda. Som Björn Horgby skriver: "Jag minns Lasse med värme: den luggslitne murveln, som fäktade med pennan i sin eviga kamp för kulturen".
Flera skribenter vittnar om hur Lasse Jonsson, trots sitt lynniga humör, lyft dem och gett dem en start genom att ta in deras texter.
Mystiska disketter
Mark Olsson skriver känsligt om att "folkkär redaktör" bara var ena sidan av hans väsen, "den andra är människan med flortunt känsloskal, en man inhyst i en borg av ensamhet".
Efter Östgötens nedläggning fick vi på Corren glädjen att ta in både recensioner och droppar av Lasse Jonsson. De kom på mystiska disketter, som vi fick be dataavdelningen dechiffrera åt oss. Men när vi väl lyckades dyrka upp dem var de alltid något extra. Nu finns några av dem med i boken.
Boken om Lasse Jonsson släpps på Dibb förlag, Hunnebergsgatan 5 i Linköping, lördag 10 maj kl 13.