Polarexpressen
Regi: Robert Zemeckis
Svenska röster: Andreas Nilsson, Roger Storm, Calle Dahlström, Norea Sjöquist, Carl-Magnus Liljedahl
Land: USA
Speltid: 1 tim 38 min
Censur: från 7 år
Filmstaden i Linköping
"POLAREXPRESSEN" lär vara en formidabel barnbokssuccé i USA, men här hemma har jag inte träffat en människa som hört talas om boken, än mindre läst den. I Sverige är alltså inte manegen krattad för filmatiseringen, samtidigt är den inte heller tyngd av förväntningar och förutfattade meningar.
Förhandspratet har handlat mycket om de tekniska nymodigheter som ligger bakom filmen. Kortfattat handlar de om att man utgått från rörelser och minspel hos riktiga skådespelare när filmen datoranimerats. Tekniken har använts tidigare, men nu förfinats, och fördyrats, och resultatet säga vara ett slags mellanting mellan animerad film och vanlig spelfilm.
Kan så vara. Utseendemässigt hamnar hur som helst "Polarexpressen" någonstans mellan kitschig hötorgskonst och betagande landskapsmålningar. Det glimmar, glittrar och blänker helt hämningslöst. Det här är amerikanskt julberättande i sin prydno, sentimentalt och storvulet. "Polarexpressen" drivs inte av charm, den drivs av präktighet och muskler. Karl-Bertil Johnssons rangligt uttrycksfulla gestalt är oändligt avlägsen och jag saknar honom ofta.
Men trots den sötsliskiga glasyren så har "Polarexpressen" sina fina sidor. Grundberättelsen om en liten pojke som vacklar i sin tro på jultomten är söt på klassiskt vis, och resan i det förtrollade tåget mot Nordpolen är både spännande och hisnande. Stundtals är det rena bergochdalbanefärden i biofåtöljen. Ibland är det lite kusligt, så att filmen har en sjuårsgräns känns riktigt.
Ljudet är däremot enbart magnifikt. När det väldiga tåget presentar sig för första gången skakar det i golvet som om det verkligen är på väg rakt in i salongen. Det är riktigt mäktigt.
"Polarexpressen" finns också i engelsk version, men den visas inte i Linköping.