Jag har fått frågan många gånger under veckan. Varför drar kulturnatten i Norrköping så mycket folk? (Underförstått: och varför lockar inte City Art Link i Linköping flera?). Ett skäl är förstås att Norrköping har hållit på 20 år längre att arrangera sånt här. Ett annat att Norrköpingsborna är patrioter och sjukt hemkära. Men det största skälet, tror jag, stavas Blå Häst - och det bandet representerar.
Proggbandet Blå Häst. Egentligen ett osannolikt band år 2012, men som på hemmaplan kan luta sig mot hittar som "Jag har aldrig varit på fotboll", "Det finns ingen anledning att åka till Finspång" och "Jag vill bada naken med Gudrun Schyman". Hästen har sina rötter i 70-talets musikrörelse och fria teatergrupper. Bandet är flummigt, fritänkande och politiskt. Men framför allt skamlöst underhållande. I Linköping har vi aldrig haft något liknande, vet inte ens om Blå Häst nånsin har lirat här. Passar de in på Harrys? You bet they don?t.
Bandets vedhuggartrummis Hasse Eriksson, i dag rektor för Norrköpings kulturskola, var i många år kulturnattsgeneral. En kommunal tjänsteman som stod för korta beslutsvägar. Kom någon med en fräck idé så hade Hasse nästan alltid en tanke om hur den skulle kunna finansieras. Kulturnatten skulle - precis som Hästens spelningar - vara en tumlande mötesplats, med överraskningar och skön galenskap.
Och det har den förblivit. Medan folkrörelserna i Linköping av tradition har svårare att samordna sig. Se bara på hur svårt fotbollsklubbarna har att samarbeta. Det sitter i väggarna, svårt att tvätta bort. Ändå är jag hoppfull, samarbete över genregränserna börjar spira även här hos oss.
Grejen med Kulturnatten är inte enbart att träffa folk och bli inspirerad. Jag vill också bli överrumplad. Som den gången på Laxholmstorget när femton skummisar smög omkring i stora, svarta trenchcoats. På en given signal slet de upp sina rockar och blottade sig. Naken hud fick vi inte se, men väl snitsig konst i mini-format: guldsmycken, textiler, keramik. Fräckt! Överrumplad blev jag också under en träff med Gullan Bornemark. En riktigt frejdig kärring, som då och då drog till mig på knät för att understryka det hon ville ha sagt. På konserten efteråt kändes det helt naturligt att sjunga med i "Sudda sudda bort din sura min?"
Knäckande bra var det när man visade Eisensteins svartvita stumfilmklassiker "Pansarkryssaren Potemkin" på Harlekinen och Lokomotiv Konkret improviserade fram ny musik? nej nu får jag ge mig med frossande i Kulturnattsminnen.
I kväll låter jag slumpen styra. Jag har bara en tid inprickad och det är klockan 19. Då uppträder Hasse, Hogga, Pentti och de andra i Blå Häst vid Nelinskonditoriet. I år fyller bandet 21. Jag hoppas att det aldrig blir myndigt.