Porträtten kantrar lätt till antingen öppet idealiserande eller förgrämd bitterhet. Författaren och journalisten Björn Öijer har dock lyckats att kryssa i denna komplicerade arkipelag av starka känslor och komplicerade minnen. I boken "Pappa kommer snart" (2010) berättade Björn Öijer om pappans gåtfulla försvinnande ur hans och brodern Bruno K:s barndom. Romanen Guldstjärnan kan ses som en fristående fortsättningen där mamman står i fokus, i boken kallad Anna. Man kan också se den nya romanen som att Björn Öijer går några steg tillbaka och gör en ny ansats i utforskandet av barndomen, nu också med brodern Maths och ur ett matriarkalt perspektiv. Resultatet är mycket bra!
Navet i denna berättelse är lägenheten i det nu sedan länge rivna huset på Badhusgatan i Linköping med Östgöta Corren som hyresvärd. Det var där den unga familjen blev till. Det var där den på sätt och vis också gick under då pappan tog sitt liv, efterlämnandes olösta problem och konflikter i ett spelmissbruk. Lägenheten blev paradoxalt nog den trygga platsen. Att tvingas flytta därifrån blir ett sår för Anna som aldrig riktigt vill läka.
Det som griper mig allra mest är porträttet av mamman, berättat i tredje person men ibland med avsnitt där hon själv talar i jagform. Å ena sidan en kvinna som inte klarar av att axla sitt föräldraskap. Avunden, den komplicerade sorgen och psykiska sjukdomen med tablettmissbruket, understött av en privat läkare, gör henne distanserad och självupptagen. Men hos Anna finns också en stolthet och en obetvinglig vilja att aldrig underkuvas. Utan man, arbete och med ett "oäkta" barn går hon med huvud högt genom ett småborgligt Linköping där biskop och landshövding är ledstjärnor. Själv är hon Guldstjärnan. Det namnet får Anna i ett minnesord i Corren efter det hon dött på sjukhem år 1999 märkt av sin psykiska sjukdom. Den som skrivit det var för barnen en okänd kvinna från mammans ungdomstid, med egna minnen av en levnadsglad och ambitiös ung kvinna.
Så sluts berättelsen. Vi vet aldrig allt om en annan människa. Inte ens de eller den som stått oss närmas. Tack Björn Öijer, för ett starkt men också underhållande porträtt av en individ, en familj och en stad i skuggan av sorg och svek.